Karlfeldtgårdens värdinna Gunbritt Berggren hälsade välkommen och erinrade om att det i år är 30 år sedan Gerda Karlfeldt lämnade jordelivet och att Hillevi Martinpelto samma år debuterade på Sångsgården. Årets program var rubricerat Tre ess i leken, med två sångare och en skådespelerska. Man kunde inte undgå att i förväg undra: skulle de sjunga utan ackompanjemang, eller har Musik i Dalarna något emot pianister, detta efter erfarenheter från torsdagens program och -blad?

Hillevi Martinpelto löste upp denna knut med att glatt presentera Michael Engström som joker i leken och inledde sedan raddan av välkända Karlfeldt-dikter i tonsättningar av Peterson-Berger med Intet är som väntans tider, i en härligt ungdomlig tolkning. Wilhelm Stenhammar och Ture Rangström fanns också med i programmet till dikter av Heidenstam, Levertin och Bo Bergman.

Två nyheter fanns därtill, först tre duetter signerade Andreas Hallén, som säkert vore trevliga att höra igen, men där intrycken denna gång splittrades av artisternas kamp mot vinden, som ville dra iväg med pianonoterna.

Tack och lov hade vinden lugnat sig vid musiken av en annan av artisterna från Musik vid Siljan 1981. Roland Forsberg gav då en orgelafton med egna verk i Leksands kyrka och var nu representerad med två fina sånger, Aftonbön och Kurbitsmålning, från 1979. Aftonbön har Forsberg f. övr. tonsatt två gånger, allra först 1960 till Karin Boyes dikt.

Här och var kände man nästan medlidande med ljudteknikern, när sångarna gick från svaga nyanser via starkare till de för konstarten alltför kraftigt dimensionerade. Stor röstvolym är nödvändigt med orkester, inte med piano och särskilt inte via högtalare.

Detta demonstrerades utmärkt av Stina Ekblad, vars utstrålning och konstnärskap stod i en klass för sig. Rösten som redskap, att färga ett enda ords skilda stavelser med uttryck, att låta pauseringen få sitt utrymme, att subtilt dra på en stavelse, att artikulera varenda bokstav utan att det blir överdrivet, att variera hastighet och mycket annat – anställ henne genast som förebild och utbildare av sångare.

Hillevi Martinpelto har många av dessa egenskaper fast i begränsad mängd, där också hennes härliga röst ibland drar iväg med diktionen ut genom dörren. Krister St. Hill har sedan 1985, då han i sin tur debuterade under MvS haft mängder med uppdrag inom operans område och naturen har inte varit lika överseende med slitaget på hans röst. I Stenhammars Florez och Blanzeflor kändes de lyriska kvaliteterna långt borta, och de var väl inte heller hans styrka ens tidigare. Då passar de kraftfullare sångerna honom mycket bättre, som Sång efter skördeanden.

Starkast kommer man nog att minnas Stina Ekblads berättelse om hur hennes första minnen i livet är förknippade med mammans diktläsning av Dan Andersson och Karlfeldt, där Min guddotter och de två diametrala stämningslägena i den dikten kom att bli livsavgörande för Stina Ekblad. Härmed ett postumt tack till denna moder!

Christer Eklund