I Lausanne har det sedan minst 40 år funnits en berömd kammarorkester, som i dag med svenskt språkbruk borde kallas symfoniorkester. Nu finns där sedan nästan tio år också en renodlad kammarorkester om dussinet stråkmusiker, grundad och ledd av den internationellt mycket välkände franske violinisten Pierre Amoyal, som undervisar vid konservatoriet i staden. Ensemblen är projektbaserad och under hösten finns på hemsidan sju konserter förtecknade. Sverigebesöket innefattar utöver Musik vid Siljan också Nationalmuseet och Örbyhus. Amoyals musiker kan betecknas som internationella stråkbegåvningar under fortsatt utveckling.

Programmet inleddes med den första av Mozarts tre så kallade Salzburg-sinfonior från 1772, vilka samtliga är små pärlor men litet för ofta spelade – här på bekostnad av något tänkbart svenskt verk, en sinfonia av Kraus eller Roman till exempel. Framförandet var lätt och luftigt, utan överdrivna tempi men kanske med väl stark dominans av första violinstämman.

Kvällens största behållning blev Staffan Mårtenssons enastående insats i von Webers Kvintett för klarinett och stråkar, som dittills undgått mitt lyssnaröra. Verket har fyra satser av vilka den andra med beteckningen Fantasia spelades utsökt lyriskt. Tredje satsens Menuetto måste ha varit traditionellt påtvingad och blev bara några år senare till Scherzo, så här kunde man lätt nöjsamt få sig till livs ett Scherzo med Trio-del. Solostämman har ovanligt många virtuosa partier och Mårtensson behärskade alla suveränt, som bästa tänkbara representant för stolta svenska blåsartraditioner.

Applåderna belönades med en Mårtenssonsk improvisation över Harry Warrens There will never be another you, något som Staffan också spelat in på cd dagarna efter att Putte Wickman dött – som finaste tänkbara hyllning kollegor emellan.

Ernest Blochs orkestrering av sviten Baal Shem kom sexton år efter ursprunget för violin och piano (1923) och den tar litet udden av den extatiska sång, som tidigare kommit till klarare uttryck i svitens mittsats Nigun. Amoyal utförde solostämman utan att helt övertyga.

Den fullödiga, varma stråkklangen lockades fram i Tjajkovskijs Serenad för stråkar (varför i programbladet stavad Serenade?) där också understämmorna sjöng med full kraft. Ensemblen spelar ju stående. Amoyal leder från sin ytterkant alla insatser, medan han själv spelar, vilket understundom kan medföra att precisionen inåt i stämmorna blir aningen fördröjd, när Amoyal och hans spelkamrater i första-stämman av naturliga skäl har initiativet. Frånsett detta fick verket ett minnesvärt framförande, vilket man dock inte kan säga om extranumret, Pizzicatopolkan av Strauss, som uppenbarligen inte passar franskt kynne.

Christer Eklund