Vilken potentat månd hava ett sådant palats som jag? ska kung Gustav II Adolf ha sagt vid ett besök vid gruvan i Falun 1620. Och visst var Falu Gruva ett palats utan dess like. På 1600- och 1700-talen kom majoriteten av världens kopparexport från Rikets skattkammare och täckte taken på kyrkor, katedraler, slott och herresäten runt om i Europa. Inkomsterna från gruvan var enorma.

Om gamla mormor, som gruvan också kallas, berättar Daniels Sven Olsson i den nyutkomna boken Falu Gruva. Genom att studera gruvans historia från dess äldsta tid till utnämningen till världsarv vill han fylla kunskapslyckor och komplettera tidigare forskning. Nu råder det ingen större brist på böcker och forskning om och kring Falu gruva, men Daniels Sven Olsson har i sin bok valt att lyfta fram människorna i och kring gruvan, deras liv och verksamhet står i centrum. Trots att gruvarbetet var en traditionellt manlig syssla har Daniels Sven Olsson även noterat kvinnornas insatser i arbetet.

I alla tider har driften vid gruvan haft ett nationellt intresse, eller i alla fall så länge Sverige har funnits som nation. Gruvans historia går betydligt längre tillbaka än så och kan spåras tillbaka till 600- och 700-talet efter Kristus. Under alla tider lades väldiga summor på att få fram olika tekniska förbättringar för att öka gruvans avkastning. En av de mer kända var Machina Nova som Christopher Polhammar (som adlades 1716 under namnet Polhem) 1694 färdigställt. Detta hakspel, som det kallades, ökade markant den mängd malm som fördes upp från gruvan, men som de flesta nymodigheter väckte det en del missnöje, i synnerhet hos konstmästaren Olof Hindersson Trygg som såg sig besegrad av den yngre Polhammars nytänkande. Trots att hakspelet utsattes för sabotage ett flertal gånger gick naturligtvis inte den tekniska utvecklingen vid gruvan att stoppa. Mycket av bergsmekaniken förbättrades under Polhammars ledning och han blev kvar vid Falu gruva fram till 1716, då han fick avsked efter att under en längre tid ha misskött sitt arbete.

Polhammar och hans efterföljare förbättrade på många sätt arbetsmiljön för arbetarna vid gruvan. Många samtida beskrivningar ger vid handen att det var en livsfarlig miljö att vistas i. Olyckorna var många och livet i gruvans skugga var hårt. Lungsot, feber, tvinsot och alkoholism var vanligt bland arbetarna. Resenärer som besökte gruvan beskriver ett inferno av eld, rök och smuts. Linné, som på sin resa genom Dalarna 1734 vistades i Falun, förundrades över den karga miljön. Inget gräs, inga buskar eller träd, inte ens lava och mossa stod att finna. En mer målande bild av helvetet än Falu gruva fanns knappast.

I boken får vi stifta bekantskap med en mängd individer som under olika tider levt och verkat i gruvan. Ett av de mer internationellt kända människoödena är det om Fet-Matts, gruvdrängen som i nära 42 år låg död i Mårdskinnsschaktet efter en rasolycka 1677. Fet-Matts var våren 1677 21 år gammal när han tog sig ned i schaktet för att arbeta men nedfallande stenar krossade honom. Nära 42 år senare, 1719, återfanns hans vitriolindränkta kvarlevor som identifierades av bland andra hans dåvarande fästmö. Kvarlevorna ställdes ut i en glaskista vid gruvan och blev en turistattraktion. Historien om Fet-Matts spred sig över världen och kom att inspirera till dikter, sagor och sånger. Till och med Richard Wagner skrev 1842 ett utkast till en opera med titeln Die Bergwerke zu Falun som innehåller berättelsen om Fet-Matts och hans fästmö.

Boken Falu Gruva täcker många aspekter av gruvlivet, till exempel hur brytningen och förädlingen av malmen gick till. Historien om den berömda Falu rödfärg har också den ett avsnitt i boken. Ändå är det främst människorna i gruvans skugga som fångar mig som läsare. Deras livsöden glimtar förbi i boken med jämna mellanrum och ger mersmak. De enskilda människoödena får fungera som prismor som man kan se historien och tidsandan genom och som sådana fungerar de mycket bra.

Marie Steinrud

är postdoktor i etnologi. Disputerade i Uppsala för tre år sedan och forskar nu om brukspatroner i Västmanland.