Om att inte höra sin egen röst i bruset av andras och vilka konsekvenser det kan få handlar Ingmarsspelen. En stark berättelse som lyfts fram med fin regi.

Det är så vackert att det hisnar, platsen vid Västerdalälven strand i Nås. Att det faktiskt finns en verklighet bakom spelet gör upplevelsen än märkligare. Det var från den här platsen 37 Nåsbor under påtryckning av en karismatisk väckelsepredikant gemensamt beslutade sig för att lämna allt och ge sig av till Jerusalem i slutet av 1800-talet.

Selma Lagerlöf såg sprängkraften i de val Nåsborna gjorde och skrev ned berättelsen i Jerusalem i Dalarne 1901. Nära 60 år senare dramatiserade Rune Lindström texten, i år har Ingemarsspelen spelats på samma plats i drygt 50 år.

Jag såg spelet för sex år sedan och träffades av berättelsen även om det värkte i kroppen efter att ha nött träbänken i drygt två timmar.

Den känslan infann sig inte när jag såg om spelet vid premiären i torsdags.

Dels är spelet kortare men mest handlar det om det fina arbete Martin Lindström gjort sedan han tog över regissörsrollen för fyra år sedan. Lyhörd för textens bärkraft har han plockat bort och prioriterat om. Borta är demoner och övernaturliga inslag. Borta är också berättarrösten som i stället ersatts med musik komponerad av Åsa Sundstedts Lindström som binder ihop scenerna.

Kvar står berättelsen med kärlekshistorien i centrum och frågorna om vad som är värt något och vem som ska avgöra vad evigheten är.

Det är imponerande att se hur lätt ensemblen agerar trots kort repetitionstid. De flesta har spelat sina roller i flera år vilket kan vara en bidragande orsak, men det finns också en tydlig spelglädje som gör att småmissar och tempofall är lätt att förlåta.

Byns Mats Larsson gör Tims Halvars velande gestalt trovärdig. Hur han får hjälp på traven av sin starka hustru Karin Ingmarsdotter, spelad av Anna Eiding, när han inte kan höra Guds kallande röst. Man känner med hans hoppfulla och samtidigt sorgsna:

- Jo, men nu hör jag nog någonting.

Med de orden har han sagt farväl till gården, många av sina nära och den vackra dalen.

Även Eric Montelius som Hök Matts är minnesvärd. Hans fina gestaltning av pappan som lockar sonen att stanna med ny farstukvist och gräsmatta gör ont i hjärtat.

Men det är ändå kärlekshistorien mellan Karin Hagås Gertrud och Henrik Ståhls Ingmar Ingmarsson som stannar kvar längst efter att föreställningen är slut.

Gertruds stillsamma sorge- och vredessång när hon förstår att hon förlorat Ingmar gör att man till och med glömmer myggen för en stund.

Kärlek som inte blir för att den egna rösten är för svag, auktoriteter för högljudda och förväntningarna från omgivningen omöjliga att ignorera.

En berättelse som inte åldrats på 100 år.