Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tungan rätt i mun

/
  • Dirigenten Tobias Ringborg drog med sig Dalasinfoniettan i ett mycket utlevande spel. (Bilden togs vid ett annat tillfälle.)

Inspiration och tändning präglade huvudnumren i Dalasinfoniettans framträdande i Smedjebacken på torsdagskvällen.

Annons

Vad betyder en titel för lyssningen av ett konstmusikverk? Mycket - och ännu mer i kombination med att kompositören, som i Norrbärke kyrka, lägger ut texten om hur han tänkte när han skrev Quiet arcs/Pulsating surfaces.

David Fjällström inspirerades av norrskensfenomenet och läste på om vad vetenskapen har att säga. Resultatet blev ett verk med till en början mycket organisk och alls inte matematisk tendens, långsamt framväxande växelspel och här och var utforskande dissonanser.

I sin andra del (av cirka tio minuter) inföll en passage med mer tydliga rytmer och drama, rent av hotfulla klanger, en tredje del återvände till det inledande tonspråket och fina solistinslag för violin innan ett malande och mekaniskt avsnitt slutade i stegring och lätt karnevaliskt kaos.

Ett rikt, prisat och intressant verk, som lovar gott med sin fria hantering av tonalitet och atonalitet.

Trots sin ungdom (26) har antagligen Andreas Brantelid spelat Haydns stora cellokonsert i D-dur många gånger. Hans tolkning på torsdagskvällen gav i alla fall alla intryck av att vara ett framförande som förhöll sig till en mycket mer redovisande stil. Förhöll sig - ja, på det sättet att den hade modet att överge den, att bara låta den anas.

För det var en inspirerad, på gränsen till övertänd Brantelid som gick in för det effektfulla i väldigt vidlyftiga dynamiska effekter, alltid virtuost, alltid med svindlande filigransarbete, men också med offrad tydlighet. Kommunkationen med dirigenten Tobias Ringborg var inte perfekt, och efter ett tag övergav Ringborg ambitionen att följa med i Brantelids rytmiska finesser; orkesterstämman blev en trygg hamn för Brantelid att återvända till efter mycket drastiska utflykter.

Det var impulsivt, läckert och explosivt, men att gå upp så här mycket i musiken har också ett pris - Brantelid var antagligen inte medveten om den tunga, väsande andning han undslapp sig. Kadenserna var hans egna, nyckfull, rörlig, fri i den första satsen, i kraftig kontrast till de få takternas suggestivt flageolettspel i den andra satsen.

De helt orepeterade folkmusiknumren som blev extranummer i paus (!) Pers Hans Olssons Till far och uppländska Byss-Kalle, hörde till konsertens höjdpunkter, där Brantelid improviserade med riksspelmännen Anders Jakobsson och Elisabeth Lagergren. Deras folkmusiksamarbete ska fortsätta vid en festival i Skåne i sommar.

Mozarts Haffnersymfonin är kött och potatis i Dalasinfoniettans kost sedan ett decennium. Framförandet präglades tyvärr av kyrkans långsmala utrymme framför altaret - ljudmässigt tog violinerna över på nästan alla instruments bekostnad och särskilt träblåsarnas.

Ringborg var på frejdigt spelhumör och visade en ren karaktärsdirigering, ofta helt utan anvisningar tills han markerade olika betoningar, också med tungan. Finalen var rolig och snabb. Publikresponsen var stark.

Annons
Annons
Annons