Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trovärdig kritik av Sverige

Annons

Det började för fyra år sedan med fullträffen Priset på vatten i Finistère, som med sin komiska syn på det nya livet i Frankrike kombinerat med ett lakoniskt och klichébefriat språk var en verklig upplevelse. Den satte ribban för det som komma skulle.

Två år senare kom Det är fortfarande ingen ordning på mina papper, som endast lyckades leva upp till föregångaren i korta glimtar. Förra året var det dags för Mitt första liv, en självbiografisk bok som saknade mycket av det kongeniala från Finistère-boken, och kändes för lång.

Men trots min kritik är det för det mesta kul och njutbart att läsa Malmsten. Det finns något i hennes språk som charmar och gör att man bara måste ta hennes böcker till sitt hjärta. Jag vet inte om det är den språkliga lättheten, det friska tilltalet eller den respektlösa hållningen till litteratur.

Något visst finns det i alla fall i böckerna.

Och visst finns det i den nya boken också, men inte lika mycket. För att lämna röstmeddelande tryck stjärna utgörs av fem olika personers inre dialoger kring sina situationer i dagens Sverige. Dialogerna rymmer en hel del kritik av både Sverige och svenskarna. En kritik som är lätt att känna igen och känns ganska trovärdig - det märks tydligt att flytten till Frankrike inte har hindrat Malmsten från att hålla sig à jour med utvecklingen i Sverige.

Det är troligen även den som förmått henne att över huvud taget kunna skriva boken, utifrån ett distanserande utanförperspektiv.

Ett problem jag har med alla böcker med mycket inre dialog, är att de har en tendens att bli lite tjatigt onyanserade i uttrycket. Så är det också här. För även om Malmsten har en hel del friska och engagerande anslag, så räcker det inte. Språket fastnar liksom och det blir väl mycket tragglande.

Kanske mina svårigheter att ta till mig boken beror på att texten egentligen är avsedd att uppföras på scen. För så vitt jag förstår är det i stort sett samma text som Malmsten tidigare i våras debuterade med på Dramaten, i pjäsen Tryck stjärna. Jag kan tänka mig att dialogerna och personporträtten i det sammanhanget kan lyfta och med en skicklig skådespelares hjälp tillföras den dynamik som de saknar i boken, där de fem personerna mest reduceras till desperata roller som förgäves söker sina skådespelares livgivande magi.

Men För att lämna röstmeddelande tryck stjärna är ändå ingen dålig bok, det är bara det att mina krav på Bodil Malmsten är så höga sedan Finistère-boken. För även här finns det, om än inte så många, guldkorn av klarsyn som jag med glädje kommer att återvända till.

DAN BRUNDIN

Annons
Annons