Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ställ sekten som skapade kannibalmonstret till svars

/
  • Dan Josefsson är sedan 20 år tillbaka verksam som journalist, dokumentärproducent och författare.
  • Josefsson beskriver hur Margit Norells teorier om brott som återgestaltade minnen tillämpades på Sture Bergwall/Thomas Quick.
  • Margit Norell, då över 90 år, fick sin sista utbetalning som handledare för psykoterapeuter på Säter 2004.

Dan Josefssons nya bok om krafterna bakom 1990-talets rättspsykiatri på Säter förtjänar väl sin nominering till Augustpriset.
Jens Runnberg anser att Josefssons wallraffande bland de troende på Margit Norells läror måste få politiska konsekvenser.
Om inte regeringen tillsätter en granskning måste Landstinget Dalarna göra det.

Annons

Anledningen till att Sture Bergwall åt upp könsdelar av flera av sina mordoffer, och att han lade andra likdelar i sin mammas pölsakvarn så att hans familj också, dock ovetandes, kom att äta människokött, var de förskräckliga barndomsupplevelserna.

Som fyraåring tvingades han nämligen av sina föräldrar äta delar av ett aborterat foster i anslutning till att först ha blivit våldtagen och sedan sett sina föräldrar ha sex.

En smått fantastisk bok, som kommit ut i dagarna, visar att själva grundbulten i fallet Thomas Quick, teorin om brott som återgestaltade minnen, brott som ett sätt att hantera och gestalta om svåra barndomstrauman, har en distinkt källa.

Hon hette Margit Norell och fick sin sista utbetalning från Dalarnas skattebetalare (som handledare för psykoterapeuter på Säter) den 16 juni 2004.

Hon var då över 90 år.

I sin värld var hon en stjärna, en reformator av psykiatrin, en vänsterradikal kraft i samhället, en intellektuell som verkligen förstod hur människan fungerar.

Hon hade många förfrågningar om psykoterapi. De flesta tackade hon nej till men hon kom att behandla tv-programledare, författare och samhällsdebattörer. Men framför allt kom hon att ge terapi och handledning åt en utvald krets psykoterapeuter på den rättsmedicinska enheten i Säter.

Dan Josefsson, som skrivit Mannen som slutade ljuga, har i ett imponerande projekt med Günther Wallraffs journalistiska metod intervjuat nio av hennes lärjungar. De beskriver alla henne som karismatisk.

Flera stod henne mer nära än sina föräldrar.

Flera av dem är övertygade om att just deras relation varit den djupaste och viktigaste också för Margit Norell.

De konstaterar att hon som handledare och terapeut förväntade sig lydnad och att hon inte tålde kritik. Flera bröt med henne och tyckte grupperingarna var sektliknande. Någon kallar henne schizoid. Norell fyllde då på sin närmaste krets med nya troende.

Sedan mitten av 1970-talet föredrog hon att verka genom andra. Hon såg patienterna som terapeuterna behandlade som sina egna patienter.

Hon fick rapporter om Quicks terapi varje vecka 1991-2002 och planerade ge ut sitt magnum opus om terapin; det finns ett halvfärdigt manus betitlat Thomas Quicks värld.

Norell var inflytelserik i samhället. Hela vårdbyggnaden i Säter uppfördes och inreddes 1989 i enlighet med Norells ideal.

Hennes teorier fanns med i den omdebatterade och nu nedlagda Sätermodellen i behandlingen av schizofrena, i den fiaskoartade terapin av Lars-Inge Svartenbrandt på Säter och till och med i den märkliga styckmordsrättegången - en av de få processer som gör Quickfallet rangen stridig som rättsväsendets värsta tillkortakommande i modern tid.

Förutom Sture Bergwalls personliga arkiv och journaler, har Josefsson även haft tillgång till Norells efterlämnade korrespondens. Den och wallraffandet visar att Norell tämligen konsekvent bröt mot tystnadsplikten. Så fick hon flera lärjungar att känna sig utvalda.

Ur ett vetenskapligt perspektiv var Norells teoribygge starkt ifrågasatt. Det har aldrig funnits vetenskaplig konsensus om att brottslingar skyddar sig från att minnas traumatiska barndomsupplevelser genom att begå våldsbrott och att motstånd mot att berätta om barndomsövergrepp i terapin kan ses som en bekräftelse på att sådana upplevelser finns och kan återkallas.

Det är ju ett självbekräftande förhållningssätt. Frågorna bara fortsätter tills "rätt" svar kommer.

Men att förhör med Sture Bergwall skulle genomföras som att teorin var universellt sann och vetenskapligt prövad blev ändå Quickutredningarnas och hans försvarsadvokaters utgångspunkt. I rättssalen vittnade också en vetenskapsman, minnesforskaren Sven Å Christianson, om att Quicks mord skulle ses som "berättelser" och att teorin var i linje med "aktuella forskningsrön och klinisk erfarenhet".

Josefsson kan visa att de aktuella forskningsrön Christianson syftade på var sin egen, då opublicerade forskning, att forskningsläget i själva verket dömde ut återgestaltningsteorin och att Christianson själv också gick i terapi hos Norell ("förmodligen den vuxna person som betytt mest i mitt liv")!

Mycket stod på spel och många förväntningar landade hos Sture Bergwall. Han användes som politiskt slagträ och skrev debattartiklar när anslagen till Säter hotades, han antogs av sina terapeuter kunna ge avgörande svar på hur det mänskliga psyket fungerade.

För den verkliga makthavaren över terapin, Margit Norell, skulle han svara för det avgörande akademiska genombrottet, fallstudien som skulle göra det faktum att hon under decennier inte kunde få någon vetenskaplig artikel publicerad helt irrelevant.

Förväntningarna passade så väl ihop med Bergwalls brottshistoria, hans personlighet, hans narkotikamissbruk, hans förslagenhet och hans terapeutiska lyhördhet.

Han blev en stjärnpatient.

Han belönades med större bostad, generösa regler för vården, stor uppmärksamhet, mediautrymme för egna texter och fri tilldelning av narkotiska preparat.

Intyg och vittnesmål i mordrättegångar i domstol måste efter Josefssons utomordentliga arbete ifrågasättas. Det har hetat att det varit "vattentäta skott" mellan terapi och polisarbete. Det är förstås nonsens.

Birgitta Ståhle, Bergwalls huvudsakliga terapeut, har i en inlaga under resningsprocessen förklarat att hon vare sig arbetat med återgestaltningsterapi eller hört talas om den. Journalerna och vad hon själv skrivit i en vänbok till Margit Norell 1999 visar något annat.

Den senare chefsläkaren Susanne Nyberg sade nyligen att hon för sin del inte har en aning om vad Bergwalls psykoterapi gått ut på, trots att hon arbetat på Säter under större delen av 1990-talet.

Josefsson har gjort ett jättearbete och boken är rafflande läsning, men den har också många sidospår och skulle ha behövt en mer aktiv redaktör. Den är inte så renodlat inriktad på terapin som ämnet motiverar, utan tar omtag i de bisarra förhören, vallningarna och villospåren.

Det är förstås lätt hänt när materialet är så rikt och så omtumlande märkligt.

När rättsmaskineriets kvarnar nu pulvriserat mordutredningarna på sina rent rättsliga meriter, och Hannes Råstam utöver detta pekat på effekterna och riskerna med de stora mängderna narkotika som Bergwall fick under terapiåren, blir Josefssons viktiga bidrag att rikta den granskande strålkastaren mot rättspsykiatrin.

Att den granskningskommission, som många kräver att regeringen ska tillsätta, ska gå igenom övergreppen mot Bergwall från sekten verksam innanför Säters murar, framstår efter Josefssons bok som alldeles självklart.

Den strålande journalistiska granskningen av fallet Thomas Quick är en tvåstegsraket där Råstam började och Josefsson nu fortsatt (de bådas researcher är Jenny Küttim). De har skrivit böcker som måste få politiska konsekvenser.

Annons
Annons
Annons