Annons
Annons
Annons

Skräck runt varje hörn

Jag har varit skräcknörd sedan jag kunde läsa och borde vara glad över utvecklingen de senaste åren. Skräckgenren finns överallt, i påkostade tv-serier på bästa sändningstid, ungdomsböcker och romantiska filmer. Naturligtvis hakar även de traditionella kulturinstitutionerna på i jakt på besökare. Hallands kulturhistoriska museum öppnar i sommar utställningen Vampyrer och gengångare - från monster till älskare.

Jag borde vara glad, men känner mig snarare proppmätt. När jag var liten så fick man kämpa för de små smulor av skräck man kunde hitta. Jag diskuterade detta med min bror när han var och hälsade på för ett par veckor sedan. Vi grävde tidigt ner oss i skräckträsket och roade oss även med att stöpa svarta ljus där vi blandat svavel och droppar av vårt eget blod i ljusmassan.

Kruxet var att på den tiden fanns ingen skräcklitteratur riktad till barn eller ungdomar. Undantaget var möjligen Gunnel Lindes Jag är en varulvsunge. Vad göra? Det var bara att ge sig i kast med de gamla klassikerna: Dracula (1897), Frankenstein (1818), eller de i sällskapet relativt moderna novellerna av H.P. Lovecraft (1920-30-tal). Det var ganska hårdtuggad litteratur för en tioåring. Inte desto mindre så rasade jag när fröken skulle ha högläsning med Dracula i skolan i en förkortad version. Fusk.

Man fick kämpa för att komma in i skräckens labyrinter. På köpet fick man ta del av filosofiska och existentiella frågeställningar som jag nog vill hävda är snäppet mer avancerade än att tråna efter en snygg, blek vampyrhunk. Det kan också vara så att jag lägger ett alldeles för skimrande raster över minnet och att det inte alls var bättre förr.

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons