Stiko Per Larsson
Stiko Per Larsson
Kap farväl(Marley/Border)
Svensk pop Det skulle vara väldigt lätt att avfärda Stiko Per Larsson som en hemkär nostalgiker som lyssnat för mycket på Lars Winnerbäck men aldrig brytt sig om Ulf Lundells mörka sida eftersom folkdräkt är väldigt snyggt och alltid, verkar det som, är rätt.
Det skulle vara lätt, som sagt.
Men när man lyssnar på Kap farväl (titeln är en blinkning till den store Harry Martinson, väl?) en andra och tredje gång, då öppnar sig faktiskt något som kanske inte är nytt, men som är fantastiskt varmt, intressant och utan den ironi som man först kan luras tro finns bakom hela albumet.
Kap farväl är bra.
Där finns en melodi, en rytm från landsbygden, från Dalarna (Olle Brandins fiol!), som slår.
Men framför allt texter som först kan anas vara på skoj, fast som visar sig vara på blodigt allvar.
Jag lyssnar på tredjespåret Bröder och en ny värld, nästan nostalgiskt skimrande, öppnar sig. Lyssna själv:
Vi blöder och svär
Som de bröder vi är
Det finns inga mirakel att köpa loss
Men det stör ingen här
Vi har allt vi begär
Vi är bröder och ingen annan är som oss
Det skulle kunna vara rader som får dig och mig att slå oss för knäna och höhöhö-skratta, det ska erkännas.
Men.
Hör man bara styrkan, ytterligare stärkt av den där kompakta ljudbilden och trumspelet som Bobo Ölander ligger bakom, tar man Stiko Pers rader på allvar, och det bränner till under ögonlocken, tamejtusan.
Jag kan ha en del invändningar mot flirtningarna med folkrocken, som om Stiko Per Larsson inte vill stå helt på egna ben, och att den korpsvarta svärtan inte riktigt skymtar fram. Ändå är helhetsintrycket att musikanten som flyttat till Stockholm har behållit en nerv och en känsla för det lilla men ändå stora i världen; gemenskapen med oss andra är benhård, en ständig följeslagare.
Det räcker långt så.
Oväntat starkt.
Carl-Johan Bergman
bergman@dt.se
|
Publicerad: 2009-04-29 08:37
Skriv ut
| 
|
|
|
Visa på Facebook:  |
Skriv ut: 
|
|
|
