Rockigare Moneybrother möter fansen
SKIVOR
I denna veckas skivskörd hittar ni bland annat Moneybrothers fjärde fullängdare, visrockaren Lars Demians senaste och för tillfället hyllade M.I.A.
Moneybrother
- Mount Pleasure
- (Burning Heart/BAM)
- Betyg: 3
- Rock
En rak rockplatta kallar Anders Wendin själv sitt fjärde album Mount Pleasure
och jag är nog beredd att instämma. Lite drivigare, lite mer elgitarrstint
och lite stökigare än To die alone som var hans senaste engelskspråkiga
platta låter det. För de flesta sätter av självklara skäl rätt röjiga
coverhistorien med Pengabrorsan inom parentes (själv anser jag att det var
en mycket angenäm parentes som gärna får gå på repeat i cd-spelarn).
Ett sprucket förhållande var temat på To die alone, på Mount Pleasure har
Moneybrother låtit sig inspireras av saker som resor och polare och det har
förstås satt spår i texterna. Partykvällar med grabbarna och lycklig kärlek
blandas visserligen med ett och annat sorgset spår men på det hela taget är
Mount Pleasure en betydligt mer bekymmersfri historia än förra plattan.
Bruce Springsteen och the E Street Band går som vanligt inte att hoppa över
när man pratar om Moneybrother. Blåset, pianodrivet, melodislingorna och
till och med rösten är ju liksom helt nerkladdade av Bossens fotspår. Och
det har jag väl i och för sig ingenting emot. Problemet är att musiken
mellan varven låter som vilken (förlåt att jag måste använda detta slitna
uttryck än en gång) dussingubbrock som helst. Vad som verkligen skiljer
Moneybrother från mängden är sången som krullar sig mörk och rivig på toppen
av en stundom lite småblek anrättning.
FREDRIKA HILLERVIK
LARS DEMIAN
- Välkommen hit
- (Demian/Sony BMG)
- Visrock med extra allt.
- Betyg: 3
Lars Demians åttonde album är den första regelrätta skivan med nytt material
från mannen på fem år. Under tiden har Demian spelat cabaret, blivit far och
utbildat sig till astronaut, påstår han. Skivan är bland de tyngst ljudande
karln släppt, med en ny vitalitet i det av somliga kritiker utskällda Tom
Waits-på-mellansvensk-bar-soundet. Gud blues är en försvenskning av en Randy
Newman-låt, annars är det genomgående Demians egenkomponerade material. Till
sin hjälp i studion har han gamla bekantingar som Leif Jordansson, Costellos
svenska kompis Bebe Risenfors och David Tallroth. Gamle KSMB-aren Johan
Johansson -- även känd som Kjell Höglunds högra hand -- körar.
TIMO KANGAS
Mylla
- "Vanya"
- (Subliminal sounds/Border)
- Betyg: 1
- Genre: progg
Jag vet inte vilket som är mest irriterande med Myllas debutplatta: den
klämkäcka skriksången, de fladdriga flöjtljuden, att låtarna aldrig tar slut
eller att bandet kommer från Stockholm men ändå låtsas gulla med naturen.
Kanske är all grejerna lika störande.
De vill så himla gärna imitera myten om 70-talet. Det är svårt att se någon
annan anledning till att de skriver texter om träd, låter haschdimmorna
ligga täta, spelar hellre än bra och tar av sig skorna. Tyvärr sträcker sig
den politiska analysen inte längre eller djupare än att de kallar
arbetsförmedlingen för arbetsförnedringen. Det är inte speciellt innovativt
och det räcker inte till på långa vägar. Vanya blir i slutändan inte mer än
dålig proggparodi.
JESSICA DALMAN
M.I.A.
- Kala
- (XL)
- Betyg: 4
- Hiphop/global pop.
Två år senare känns brittlankesiska M.I.A.s debut "Arular"
som en av 00-taltes viktigaste skivor. Inte för att den enskilt fick en
poppublik att öppna öronen för lokala subgenrer till hiphopgenrer från hela
världen, utan mer för att den likt The Clashs tidiga punkplattor
sammanfattade något betydligt större på skiva. På uppföljaren har Maya
Arulpragasam tillsammans med glödheta Londonproducenten Switch rest omkring
i över ett år för att samla influenser och material.
I jämförelse med debuten är Kala inte lika omedelbar. Men den största
skillnaden är att den tveksamma exotism som antyddes på debuten är ersatt av
en nyfiken respekt för att popmusik är en global företeelse vars grund inte
skiljer sig nämnvärt oavsett var man befinner sig i världen.
Jonas Grönlund
UGK
- Underground Kingz
- (Jive/ SonyBMG)
- Betyg: 4
- Hiphop.
De senaste åren har hiphopens centrum flyttats från New York till södern. För
en svensk lyssnare som lärt rabbla namn som Nas, Fugees och Jay-Z kan det
kännas lite konstigt att varje vecka finna till synes okända sydstatsrappare
på toppen av USA-listan. Men i många fall har dessa namn varit lokala
megastjärnor länge. Det har bara inte haft ett intresse av att blicka
utanför stadsgränsen. Texasduon UGK bildades redan 1987. Efter ett avbrott i
form av ett fängelsestraff har rapparna Bun B och Pimp C återförenats.
Souliga "Underground Kingz" har en gästlista fetare än en hink
friterade kycklingvingar. Outkast-samarbetet "Int’l Players Anthem"
var en av sommarens stora anthems. "Underground Kingz" håller
betydligt längre. En given kandidat till årets hiphopalbum.
Jonas Grönlund
Sixx:A.M.
- The Heroin Diaries
- (Eleven Seven Music)
- Betyg: 3
- Rock
The Heroin Diaries är soundtracket till Nikki Sixxs kommande bok med samma
titel. Med tanke på konceptalbumets lyrik - Nikkis dagbok från tiden som
heroinmissbrukare - vore det underligt om skivan skulle bestå av partydängor
i stil med Mötley Crües tidigare alster. I stället är det modernare och
ångestfylld rock som levereras. Avtryck av akter som HIM, Marilyn Manson,
Oasis och Queen kan skönjas. Skivan innehåller grymt starka spår som Life is
Beautiful och Van Nuys, men samtidigt musikaliska pastischer som Tomorrow,
vilket gör att intrycket av The Heroin Diaries blir något ojämnt. Hade
låtmaterialet varit lika fängslande som berättelsen hade betyget blivit
högre, men nu fungerar The Heroin Diaries mest som en, i och för sig
njutbar, transportsträcka till den hett efterlängtade boken.
Jonas Wettmark
Helge Brilioth/Sven Alin
- Erland Hagegård/Jan Eyron
- Wilhelm Peterson-Berger
- Intet är som väntanstider
- (Sterling)
- 4
- Romans
Bo Hyttner har på sitt skivbolag återutgivit två HMV-skivor från det tidiga
70-talet. Karlfeldt-sällskapet har "stått för fiolerna".
Här återfinns alla de 25 av Karlfeldts dikter som Peterson-Berger satte för
röst och piano (tillkommer åtta för manskör och två för unison sång).
Brilioth finns också på en BIS-CD (1975), men från den period då hans vokala
utrustning börjat svikta på grund av manodepressiv sjukdom. För såväl
Brilioth som Hagegård är skivan ett hedrande minne över den period där deras
sångkonst stod i zenit. Lennart Hedwalls långa kommentar, med ny belysande
källforskning, är lysande.
CHRISTER EKLUND
Dana Cooper & Annika Fehling
- Visby, Texas
- (Rootsy)
- Betyg: 4
- GENRE: Americana
Är det den nya Ryan Adams-skivan du spelar, frågar grannen på vår lyhörda
redaktion. Nej, det är Dana Cooper från Nashville och Annika Fehling från
Visby - som äntligen gjort en skiva ihop. Adams-frågan är inte dum. Flera av
låtarna, även med Fehling vid huvudmiken, är i den avspända akustiska stil
som Ryan Adams i högform. Extra skönt att äntligen få skriva något vackert
om Annika Fehling. Underbar sångerska, men hennes tidigare skivor har varit
för jazziga i min smak. När jag däremot hört henne ihop med Dana Cooper har
det varit en stor upplevelse. Det här var tänkt bli en hemkörd souvenir-cd
för konsertpubliken. Att det blev officiell utgivning ska vi skivlyssnare,
särskilt i svenska glesbygden vara glada över. Möjligheten att uppleva paret
live är nämligen störst i amerikanska södern, där de turnerar flitigt. De
tio spåren är inspelade på bara tolv timmar i en Visby-studio. Kanske är det
förklaringen att live-känslan och närvaron finns där, utan onödiga pålägg.
Här få vi höra gobitarna precis som de framförs från scen, Säljs till lägre
pris, kring hundralappen, enligt skivbolaget.
KENNETH LUNDSTRÖM
Fredrika Hillervik
|
Publicerad: 2007-08-27 09:41
|
|
Visa på Facebook:  |
Skriv ut: 
|
|
|
