Vad kan vi egentligen förvänta oss nu?
Festivalen är slut och jag är helt vimmelkantig.
Vad var det som hände? Hur kunde Peace & Love bli Sveriges största
festival på ett år? Ingen aning.
Men jag suger i mig och försöker sortera i minnet efter årets mest intensiva
helg. Jag minns Satyricons mörker, NEIs knäppa gig, Håkans ballader,
Turbonegros riff...
En annan sak som gör att 2009 års Peace & Love kommer att fastna
i minnet är naturligtvis att budet om Michael Jacksons död nådde mig strax
efter Mötley Crües spelning. Många artister hyllade honom från scenen, allt
från Sugarplum till Lundell. Det känns konstigare än jag trodde att han
plötsligt gick och dog.
Men det var ändå en parentes. Den dominerande känslan har varit eufori och
värme. Man ska inte underskatta vädrets betydelse för festivalstämningen.
Att festivalen, enligt polisens preliminära rapport, verkar ha varit lugnare
än en vanlig helg i Borlänge gör att den verkligen lever upp till sitt namn
också.
Men att vara störst förpliktigar också. Om man tidigare år har höjt på
ögonbrynen när akter som Sex Pistols, Stooges, Alice Cooper och också årets
dragare Mötley Crüe blivit klara så finns i fortsättningen ingen anledning
till detta. Jag lovar härmed att sluta bli förvånad.
Snarare kommer jag att förvänta mig - ja, kräva - att ambitionsnivåerna höjs
ytterligare när det gäller artistbokningar.
Nästa år får vi se Metallica, Kiss, Neil Young, Immortal, Rammstein och Hole.
Om jag får välja.
|
Visa på Facebook:  |
Skriv ut: 
|
|
|
