Faith no more
Eldorado
Lördag 00.30
Faith no more krossar alla tvivel och får tidningens recensent att hoppas på en långvarig återförening.
Inrullad i rullstol äntrar sångaren Mike Patton scenen och menar att klockan sedan länge passerat läggdags för gubbar i hans egen ålder. Den 41-åriga Patton visar sedan de kommande nittio minuterna att han nog, trots allt, har rätt långa år kvar innan äldreboendet väntar. Med ögon som skriker om vansinne och ett diaboliskt sceniskt utförande får han självaste Jack Nicholsons karaktär i The Shining att framstå som lugn och sympatisk.
Konserten kickas igång med Peaches & Herbs sockersöta sjuttiotalsklassiker Reunited, vilket såklart är rätt passande då Faith no more efter elva års osämja, tack och lov, återigen står på en scen tillsammans.
Bandet brukar ofta etiketteras som alternativ metal, vilket är rätt missvisande då musiken också innehåller nästan lika stora delar av funk, hiphop, soul och jazz. Faith no more har extrem fingertoppskänsla med genreöverskridningar och det blir inte tråkigt för en sekund.
Kvintetten är ruskigt tajt och trummisen Mike Bordin imponerar stort. Bandets otvivelaktiga styrka är dock Patton vars röstresurser är enorma. På en femöring vänds det från primalskrik till att gräva sig längst ner i smörpaketet till självaste Eros Ramazzotti.
Under den tropiska lördagsnatten bjuder Faith no more på det absolut bästa bandet har att komma med. Jag blir totalt golvad av Ashes to ashes, får rysningar av Last cup of sorrow och klämmer i med full hals tillsammans med tusentals andra festivalbesökare under Easy.
Faith no more är under Peace & love precis så bra som vi hade hoppats att de skulle vara. Nu är det bara att hålla tummarna att pojkarna kan hålla sams ett tag till så att vi kan få ta del av ett nytt studioalbum. Det hade smakat det.
Tobias Andersson
|
|
Publicerad: 2009-06-28 11:43
Skriv ut
| 
|
|
Relaterade artiklar:
Här är ALLA recensioner
|
Visa på Facebook:  |
Skriv ut: 
|
|
|
