Mötley Crüe
Utopia
Torsdag 00.30
När Mötley Crüe är i stan förvandlas grönområdet utanför stadshuset till det ultimata rockpartyt. Efter en och en halv timme av legenderna vill man ha en lika stor dos till.
Mick Mars råa introduktion till Kickstart my Heart annonserar att circus Mötley är i stan och att väntan är över. Vince Neil far fram över scenen, solbränd, välmående och på gott humör. Det finns en anledning till varför rockens stora erövrat den popularitet de har och Mötley visar på en gång varför de är festivalens kungar. Torsdagsnatten på grönområdet utanför stadshuset förvandlas genast till det ultimata rockpartyt.
Man tycker synd om de som står en bit ifrån eftersom storbildsskärmarna vid scenen inte är aktiva de första låtarna, och när de väl aktiveras vid tredje låten visas det film - och animationspotpurri som visserligen är roande, men det gläder inte dem som ser några dansande prickar på scenen.
I Shout at the Devil gisslas Bush och hans administration skoningslöst och den kritiken blandas oblygt med porr och övriga groteskerier på skärmarna. Det där med porren återkommer för övrigt, det känns väldigt Mötley.
När de kör det nya spåret Saints of Los Angeles kan man konstatera att om de låter så här bra idag, så behöver de inte vara rädda för att åldras utan värdighet. Låten kan mycket väl bli deras signatur, en publikfriare som har allt.
Lite förvånande kör Mick Mars igång med gitarrsolo redan som femte låten. Råheten och uppfinningsrikedomen och det där sagolikt mäktiga ljudet gör att han faktiskt lyckas få det njutbart.
Vid mitten av konserten är det dags för Tommy Lee att busa runt. Det gör han genom att hoppa ned i diket till publiken och bjuda på Jägermeister, den här gången lämnade han tydligen videokameran hemma tillsammans med uppmaningarna att brudarna ska visa tuttarna.
Att lyfta fram några särskilda spår som sticker ut är svårt, bandet har en imponerande katalog av fantastiska låtar, och de viktigaste tycker jag finns med. Gåshuden infinner sig ofta, kanske är det att man vet att det börjar dra sig mot slutet som gör att man njuter lite extra av Primal Scream och Dr Feelgood.
Anders Lagerquist
|
|
Publicerad: 2009-06-26 12:30
Skriv ut
| 
|
|
Relaterade artiklar:
Här är ALLA recensioner
|
Visa på Facebook:  |
Skriv ut: 
|
|
|
