Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är det dags för arrangörerna

Annons

Jag har med intresse följt de inlägg som gjorts i diskussionen kring teaterlivet i Dalarna. Min egen utgångspunkt är arrangörernas betydelse för att det ska visas teater i hela vårt län.

I elva av länets kommuner, Avesta, Borlänge, Falun, Hedemora, Leksand, Ludvika, Malung, Mora, Smedjebacken, Vansbro och Älvdalen finns det i dag Riksteateranslutna arrangörsföreningar. Tre av dem har mycket låg eller ingen aktivitet, då det är svårt att hitta personer som vill arbeta ideellt för att få scenkonst till kommunerna, men de övriga föreningarna är desto mer aktiva.

Föreningarna kämpar ständigt för sin existens. Det de vill är att människorna i dalakommunerna ska få se bra scenkonst på hemmaplan men de kämpar i motvind och har så gjort under en lång följd av år.

Själv har jag arbetat som teaterkonsulent i Dalarna i 19 år och sett trender komma och gå. Tyvärr kan jag konstatera att de kommunala anslagen till arrangörsföreningarna under de senaste tolv åren sjunkit från 1 142 000 kronor till 774 000 kronor. Detta samtidigt som gagerna nästan fördubblats och hyror och marknadsföringskostnader mångdubblats under motsvarande tid.

Av detta framgår tydligt att en konsekvent och samlad nationell kulturpolitik saknas i Sverige i dag. Medan stat och landsting satsar på Riksteatern, regionteatrar och fria grupper beskär kommunerna kraftigt möjligheterna att arrangera deras föreställningar genom att ständigt skära i de ideellt arbetande arrangörsföreningarnas anslag.

Men arrangörsföreningarna kämpar på. 2004 arrangerade de gemensamt 120 utåtriktade aktiviteter. Publiken utgjordes av totalt 14 226 personer. Hur klarar de av det? Det handlar om att ta igen på gungorna, det man förlorar på karusellen. För att kunna visa den senaste Norénföreställningen Krig eller en föreställning som Psykos 4:48, som behandlar viktiga ämnen i dagens samhällsdebatt men ofta inte lockar en så stor publik, måste man också hitta föreställningar med "kändisfaktor", som Elling och Kjell-Bjarne och The Jeerk Show. Samtidigt försöker föreningarna få fler medlemmar som blir medvetna om föreningarnas lokala kulturpolitiska betydelse. I dalaföreningarna fanns vid årsskiftet 1 227 medlemmar. Det är mycket bra i en tid då de flesta ideella föreningar tappar medlemmar.

Varje Riksteaterförening i landet lägger i snitt ner 1 000 ideella arbetstimmar/verksamhetsår. Det här varierar naturligtvis från kommun till kommun, beroende på hur stor verksamhet föreningen har.

Jag tar Falu teaterförening som räkneexempel. Enligt gängse statliga beräkningar motsvarar varje ideellt nedlagd arbetstimme i snitt 165 kronor i lön plus sociala avgifter (SCB räknar med 200 kronor). I Falu Teaterförening läggs cirka 650 timmar ner på ideellt arbete per år enligt mina beräkningar. Detta gör minst 107 000 kronor per år. Till detta kommer att varje Riksteaterföreställning ute i landet även får en stor statlig subvention. Teaterföreningen betalar bara 22 procent av vad föreställningen egentligen kostar. Falu Teaterförening betalade 222 500 kronor till Riksteatern 2004. Det betyder att kommunen mottog 890 000 kronor i statligt stöd. Falu Teaterförening fick 100 000 kronor i kommunalt anslag 2004.

Alltså tillförs kommunen 9,97 kronor per egen satsad krona. Det kallar jag en ganska bra återbäring till kommunen. Allt detta för att det fortfarande finns entusiaster som värnar om scenkonsten.

Antalet barn som får ta del av professionell scenkonst har sjunkit under de senaste åren. Detta beror framför allt på att kommunerna inte längre håller samman medlen för barn- och ungdomskultur och att resurser för kultur och barn är det första kommunerna sparar på i svångremstider.

I genomsnitt får bara 29 procent av länets barn och ungdom under 15 år del av en scenkonstupplevelse varje år. Det är långt från 1974 års vision om en föreställning per barn och år.

För cirka tio år sedan drog den stora decentraliseringsvågen över länets kommuner. I sann demokratisk anda skulle de medel som avsatts för att ge barn och ungdom i kommunerna kulturella upplevelser spridas ut på rektorsområden och ibland till enskilda förskolor och skolor. Den redan lilla pengapåsen som fanns för kultur för barn och ungdom spreds på många små, små påsar som inte räckte till någonting. Idag kan vi skåda resultatet.

I Borlänge lyckades till exempel en stark kulturförvaltning hålla kvar pengarna som skulle användas till barn upp till skolåldern. Dessa barn får fortfarande ta del av ungefär en teaterföreställning per år. Men så fort de börjar skolan är det stopp. Då ligger initiativet hos någon entusiastisk rektor eller lärare som kan driva frågan om barnens rätt till kultur. Därför blir skillnaderna mellan kommunerna i Dalarna otrolig.

Det är mycket tydligt att den viktigaste orsaken till olikheterna mellan kommunerna inte är ekonomi utan organisation. Älvdalen, Mora och Malung hör definitivt inte till de rikaste kommunerna i länet, men de har fungerande barn- och ungdomskulturgrupper och en samlad pott för kultur och då går det att ge de flesta barnen i kommunen professionella scenkonstupplevelser varje år.

Tyvärr beviljar inte landstinget Dalarna, till skillnad från landstingen i många andra län, några medel för subvention av scenkonst för barn- och ungdom och våra egna anslag äts upp av kostnadsökningar så i framtiden kommer det att bli ännu svårare för barn och unga att få ta del av bra scenkonst på dagis och i skolan.

Någonting måste hända mycket snart. Mitt förslag är att landstinget avsätter medel till arrangörssubventioner för scenkonst för barn och ungdom och att möjligheten att få del av dessa medel knyts till att kommunerna åter samordnar sina skolkulturmedel genom en kommunal barn- och ungdomskulturgrupp.

Det skapas mycket bra scenkonst i vårt avlånga land, scenkonst som ofta uppbär statligt och regionalt produktionsstöd. Nu måste det bli arrangörernas tur.

Mathilda Landin

Teaterkonsulent i Dalarna

Annons
Annons