Tunga namn till P&L

Nu börjar det hända grejer. Mastodon är bokade till Peace & Love och det går naturligtvis inte av för hackor. Brittiska punkbandet Gallows är också riktigt vassa.

Och naturligtvis blir det högintressant att se vad Nicke Andersson och Dregen kokat ihop i nya bandet Imperial State Electric.

Somliga jublar säkert åt Led Zeppelin/Black Sabbath-hybriden Wolfmother också, men jag har faktiskt inte fastnat för dem.

Vad P&L fortfarande saknar är den där megastora bokningen som gör att festivalen kan dra 40 000 pers...

Och var är popen, var är stämsången, var är Glavegas, var är Fleet Foxes, var är Rufus Wainwright och så vidare?

Mellokänslor

Första mellodeltävlingen är avklarad och det är väl lite blandade känslor som infinner sig så här ett par dagar efteråt.

Dolph Lundgren – nja, vi tycker inte du är så intressant att vi tuggar i oss ett larvigt sammanfattningspotpurri av din karriär. Det är artisterna vi slagit på tv:n för att se, inte en gammal avdankad action-skådis.

Christin Meltzer – skulle inte hon vara komikern i sällskapet? Hon var ju inte rolig en enda gång.

Måns Zelmerlöw – vilken överraskning! Jag, trodde inte för en sekund att Mr.Hel & Ren skulle ha något att komma med som programledare. Men tji fick jag. Även om han inte är särskilt spännande så blev han kvällens ankare i melodifestivalens första deltävling. Lugn, trygg och sansad förde han det lite skakiga projektet i hamn.

Christer Björkman – dig skiter vi fullständigt i. Stay out of sight, please.

Göteborgshumor?

Min son säger alltid att något är "asa-bra", "asa-coolt" eller "asa-stort".

Ett ypperligt förstärkningsord, alltså.

Nu undrar jag: Kan man då säga att Carola är asatroende?

Man borde ha varit där

I torsdags spelade Carl Norén på Café Caoz i Borlänge. Från Sugarplum Fairy, ni vet.

Här är ett klipp konserten och jag måste säga att det hör till det bästa jag har hört med mannen.

Original att föredra

Någon som minns plågan Aicha med Outlandish. Härom dagen ramlade jag över originalet med Khaled och blev påmind om att det ju är betydligt bättre.

Galan var ingen gala

Så här stod det under filmklippet från Swedish metal awards, där en riktig Swedish metal mupp stod för anförandet.

"Presentationen av vinnarna hölls på Grand Hotel i Falkenberg för slutet sällskap, inga av de nominerade artisterna var inbjudna utan efterföljande personliga prisutdelningar till vinnarna kommer att ske under året".

Jädrar vilken galastämning det måste ha varit. Synd att vi inte skickade dit en vimmelfotograf...

Ja, se själva:

Den första rockaren?

Har just suttit och läst en text som heter Rockmusiken i Hedemora. En essä från den tiden Dala-Rock fortfarande var länets enda rockfestival att räkna med. Men det är 60-talsbanden som får mest utrymme på de elva sidorna: The Counts, Back Door Jam Band och allt vad de kunde heta.

Egentligen var min uppgift för kvällen att leta information om Sör Anders. Han ska tydligen vara Hedemoras första rockare.

Får väl ta och ringa honom.

Ulf håller i sina hästar

Ulf Lundell ska i vår ge ut en ny skiva med elva låtar.

Ni såg rätt: Elva låtar!

Inte hundra, inte tusen, inte ens tjugofem! Utan elva!

Det bådar ju gott det här. Eller så har han börjat äta någon sorts medicin.

Timanders äventyr i Ludvika

Min favoritblogg skriver här en djuplodande text om Alice Timanders memoarbok Strunt i kläder. Initierat och underhållande som vanligt, men även späckat med nyheter. Nytt för mig var i alla fall hennes framgångar i Ludvikarevyn 1947. Nu vill jag veta mer: Vad gjorde Alice egentligen i Ludvika? Vad hade hon på sig? Vad fick revyn för recensioner?

En rockhjälte

Han känns som en av få svenska rockhjältar. Trots att karriären aldrig tagit riktig fart. Han heter faktiskt Conquistador Blomqvist, men de flesta känner honom som Conny Bloom, frontfigur i Electric Boys och gitarrist i Hanoi Rocks. Conny Bloom kommer till Marianns i Falun på onsdag, som gästartist hos El Gamo. Jag ska försöka hinna dit. Den här är fin: http://open.spotify.com/track/5Ol2OwLGIPD4BdtPN7IEau

Bra glid med Grega

Lite sol, lite glid och en gnutta fäste så var bästa lunchrasten på länge fixad. Igår gled jag ut i spåret tillsammans med Andreas Grega och insåg att det inte alls var något dumt val av soundtrack till längdskidåkningen. Rekommenderas.

I övrigt vill jag passa på att påminna om en gammal goding från Vansbros egen Björn Skifs. Blev alldeles mjuk i magen när jag lyssnade på Svensktoppen-favoriten Håll mitt hjärta här nyligen. Vi får väl se om han klämmer in den vid premiären på nya showen på fredag. Jag kommer hur som helst att sitta bänkad på Cirkus.

Europe i rollistan

Nu har jag möjligen länkat till dessa klipp förut, men jag känner ändå att Peace & Loves bokning av Europe i så fall kräver en favorit i repris.

Joey Tempest och Europe medverkade 1985 i Filmen G-regissören Staffan Hildebrands LO-sponsrade kortfilm On the loose.

Jerry Williams med, för den delen, i rollen som skyddsombud. Man märker att den är LO-sponsrad i och med att den utspelar sig på en tung industri och att Jerry Williams helt omotiverat brister ut i sången Working class hero i fikarummet.

Ungdomsproblem, typ grubblerier över kärlek och meningen med att vara svetsare i Katrineholm, är naturligtvis huvudingredienserna, det är ändå Hildebrand vi har att göra med här.

Inte så illa

Peace & Love-släppet som kom nyss är inte så dumt. Kul att se Europe, Mew gjorde en fantastisk spelning för några år sedan på Hultsfred och Hästpojkens nya är ju gôrbra.

Nu väntar vi bara på Neil Young, Hole och Immortal.

Hard rock hallelujah

Det ser ut som om man måste åka till Gävle den 8-10 juli.

Festivalen Getaway Rock (ytterligare en i raden av hårdrocksnischade festivaler) har bokat Motörhead, Vader och Deicide. Man skulle kunna säga att Rockweekend som i år flyttat till min gamla hemstad Söderhamn, ligger pyrt till. De krockar ju som bekant tidsmässigt och Rockweekend har knappast ett hett uppbåd artister: Deep Purple och Saxon är dragarnamn hittills (jag har från säkra källor hört att de var med och lade bud för att boka Kiss, men det får väl kallas århundradets önsketänkande, särskilt med tanke på skulderna från förra årets bortregnade festival).

"The Hoff" igen...

David Hasselhoff sitter ju förresten i juryn för America's got talent tillsamman med bland annat Sharon Osbourne. Båda två är lika opererade och framstår som rätt "Coco Bahia", för att använda ett klassiskt uttryck.

De verkar också sakna omdöme. Jag orkade i går inte sitta kvar för att se alla finalister, men har svårt att tro att en farbror som gör en minst sagt medioker Sinatraimitation och som dessutom ser ut som en stelopererad buktalardocka hör till det bästa USA kan uppbringa.

Galan över alla andra

Guldbaggegalan sopade naturligtvis röda mattan med alla andra svenska galor. Anledningen stavas "bra programledare", "skrivna manus" och "ekonomiska resurser".

Johan Glans skötte sig utmärkt och var lagom vass mot diverse uppblåst filmfolk med sin oförargliga framtoning.

Musketörerna från Stadsteatern och deras version av Rock the night platsade dock mer på en intern firmafest.

Och priserna? Jag har dessvärre inte sett tillräckligt med film 2009 för att ha järnkoll, men med tanke på att Män som hatar kvinnor på sin höjd var "bra" och inte ens "jättebra" så är det väl tveksamt om den förtjänade att bli "bäst".

Skjuter bredvid mellanmålet

Landet brunsås var verkligen dåligt, krystat och flåshurtigt. Just när man börjat gilla Henrik Schyffert igen.

Och Erik Haag har verkligen inte utvecklats en tum sedan Knesset på ZTV, för typ hundra år sedan. Då var det kul, nu är det bara jobbigt.

Ett hån mot all god smak

På fredag har soulmannen Björn Skifs premiär för sin nya show. Jag kommer ihåg att han i en intervju som jag gjorde för några år sedan var tveksam till Carolas version av hans låt Håll mitt hjärta.

Jag gissar att han är än mer tveksam till David Hasselhoffs version/slakt av Hooked on a feeling. Döm själva och betänk att mannen är stor i Tyskland...

Besked väntas

Snart ska jag åka till Borlänge för att få veta mer om varför Jesper Heed (som inte gillar att bli kallad "festivalgeneral") ska sluta jobba med Peace & Love. Och inte minst vad han ska göra i stället.

Det ska bli mycket intressant.

I'm so red, white and blue...

"I love you and the baby to, but I've got a fight for the red, white and blue. Sometimes i don't know what to do, I'm so red, white and blue.

Yeah right, Chris Gray.

Ibland kommer man på att country kan vara en riktig dyng-genre också.

Nu när jag ändå råkat hamna i hästjazz-facket på spotify...