Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musiken lyfter vikingaskoj

/

Klockrena sånginsatser med glimten i ögat och en tossig viking lyfter Midvinterblot till en sevärd upplevelse. Det blir en musikalisk nostalgitripp som tilltalar barnet inom oss alla.

Annons

De som besöker Tomteland för första gången, speciellt om det är efter mörkrets inbrott och med effektfull belysning, märker hur barnet inom oss vaknar till. Tomtekomplexet är effektfullt upplyst och under det marschall- och lyktupplysta promenadstråket till huvudbyggnaden, som tydligen är norra Europas största timrade stuga, känns det som man verkligen kommit till tomtens hemvist. Känslan av att befinna sig i en saga förstärks av huvudbyggnaden som ser ut som ett jättelikt pepparkakshus med tinnar och torn och allt.

Så mycket tomtar handlar det inte om på scenen, istället förs vi till vikingatiden där det är dåliga tider för byn Klitten.  Midvinterblotet är hotat på grund av svält. Nökve, slarvern och spjuvern till bärsärkarviking, får i uppdrag att åka till Tällberg och skaffa sig förnödenheter och dessutom en fru. Under hans resa träffar han på diverse spjuveraktiga existenser som sjörövare, sjöjungfrur och ett par retsamma skeppsråttor.

Det är en energisk fars där ordvitsarna haglar, och den som inte behärskar älvdalsmål får ibland spetsa öronen lite extra.  En del ekivoka inslag ger lite extra kryddning på konfekten. Efter vad jag förstått har det strukits en del i dialogen från tidigare år. Det är nog en bra idé eftersom det är sångnumren som utgör stommen. Vi får höra gamla goa klassiker, mestadels från 70- och 80-tal framförda med oklanderlig bravur. Det ger en extra nostalgikick, vilket aldrig är fel.

Roger Zakrissons porträtt av den knasige Növke Galte är konstant underhållande. Han är en skojare och glidare som med ett obetalbart minspel. Att hans sång matchar sångfåglarna Camilla Collett, Katarina Sakrisson och Maria Nilsson är ett extra plus i kanten.

Annons
Annons
Annons