Annons
Annons
Annons

Tjänstefel att inte ge Pers Anna kulturpris

Tårarna rann på huvudpersonen Pers Anna Larsson under extranumret Koppången under invigningskonserten i det nya konserthuset i Vattnäs. Jens Runnberg tycker att det är självklart att Landstinget Dalarnas stora kulturpris ska gå till Pers Anna 2011.

Dalarna är ett län vars kulturliv brinner mot en klangbotten av stora män verksamma inom en nationalromantisk tradition. Larsson, Zorn, Karlfeldt, Alfvén; män vars konstnärsskap påverkat bilden av Dalarna, nått ut i landet och internationellt.

Det här var konstnärer som såg till att deras hem blev monument över dem själva - heliga platser att besöka för att få känslan av att komma närmare just deras konst.

Pers Anna Larsson, som också har ett stort och internationellt konstnärsskap, gör inte så. Hon och hennes man, Göran Eliasson, reser inte ett monument över sig själv, utan öppnar ett tempel för musiken hon arbetar med.

Nu står den faluröda byggnaden där, som en resurs för byn och bygden, men tillkommen genom ett enskilt initiativ och för privata pengar.

Det är enskilda människor som gör skillnad. Pers Anna är en av dem. Det finns flera exempel. "Nånannanismen" är på reträtt i Dalarna.

Den kallas anspråkslöst "konsertladan", men hur många lador har publikläktare, scenljus, bildprojektioner och ljudupptagning? Det är klart att det är ett konserthus.

I ett mycket kort anförande vid invigningskonserten sade Pers Anna att hon från Vattnäs fått dygderna att jobba hårt, att vara grundlig och att lyssna på tidigare generationers erfarenheter.

Operahuset i Sydney, känt för sin arkitektur, sin överskridna offentliga byggbudget och sin dåliga akustik, lät just Wagners Dich teure Halle ur Tannhäuser (och Birgit Nilsson) vara det första som ljöd i huset.

Må det bli tvärt om i Vattnäs, vars konserthus har en varm akustik, en ganska försiktig arkitektur och vars budget inte är en offentlig angelägenhet.

I Vattnäs fick verket (och Hillevi Martinpelto) anstå till det andra numret. Först hade Maria Keohane nämligen i folkviseton sjungit Limu limu lima med ny text, riktad till huset, publiken och framtiden.

Konserten innehöll sedan en stor genrebredd med allt från kända svenska romanser till Händels melismer, svulstig musikal, operahits, munter operett och jazzevergreens, allt ackompanjerat av barockspecialisterna i Rebaroque, förstärkta med bland annat musiker vi känner från Dalasinfoniettan.

Må Konsertladan fortsätta ge allt och alla utrymme, förutsatt att kvaliteten finns där. Rebaroque får gärna bli husband; insatsen, och Jonas Dominiques kreativa arrangemang, var alltigenom lyckad, förutom samspelet mellan dragspel (!) och förstafiol i en Händelaria.

Man får lov att begränsa de många intrycken till några nedslag: Allra först vill jag, helt medvetet, nämna Karl-Magnus Fredriksson som sjunger så vackert så jag smälter.

Vilken varm och väldisponerad baryton han visade upp i Jungfrun under lind av Peterson-Berger och Mein Sehnen ur Korngolds Die tote Stadt. Och vill han kan han dåna ut Till havs utan att någonstans släppa på trycket. Allra högsta klass.

Maria Keohanes glada utstrålning och kvicksilverklara röst i Da tempeste ur Händels Giulio Cesare dröjer kvar, liksom Hanna Husáhrs säkerhet också när flöjtröst krävdes i de högsta partierna av Verdis Caro nome ur Rigoletto.

Priset som kvällens scenpersonlighet går till Magnus Karlberg, countertenoren, som sjöng fint, men som man kommer ihåg för att han kunde göra stor komik av att informera om avstängda telefoner och utrymningsvägar.

Unge Anton Ljungqvist går mot något stort. Han tog för sig ordentligt i Stars ur Schönbergs Les Misérables med sin intressanta, lyriska basbaryton.

Jag hade nog lagt Weills Speak low näst sist och Saint-Saëns Mon coeur s'ouvre ur Samson et Dalila allra sist, och fått huvudpersonernas paradnummer som final, med Eliassons fräcka falsettavslutning som krön på en vackert återhållen jazzlåt och Pers Annas signaturmelodi med säkert tagen höjdton som alltid har samma effekt på mig. Rysningar.

I det andra extranumret, Koppången, när en dalabys röda stugor projiceras på väggen bakom artisterna, är Py Bäckmans text vid första påseende på fel sida den öppna patetiken.

Men inramad av sådana äkta känslor för bygden, identiteten och historien är Koppången i stället den helt rätta, känslosamma avslutningen.

Jag har svårt att se någon större kulturgärning i Dalarna sedan Martin Fröst drog i gång Vinterfest 2006. Det är stort att bygga ett konserthus i hembygden för egna pengar och fylla det med så bra musik och artister som kommer att ske i Vattnäs.

Jag betraktar det som tjänstefel av landstingets kulturnämnd om de ger någon annan än Pers Anna Larsson kulturpriset 2011.

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons