Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hazelius & Hedin: Helgsmål med himmelsk musik

/

När jag går in i Stora Kopparbergs kyrka för att lyssna på Esbjörn Hazelius och Johan Hedin får jag ett programblad med vårens program för konserter och musikgudstjänster i Svenska kyrkan i Falun och räknar till 37 programpunkter.

Annons

Svenska kyrkan är landets största arbetsgivare för musiker med nära 3 000 anställda. Lägg därtill 300 arbetstillfällen för frilansmusiker.

Hazelius och Hedin tillhör just kategorin frilansmusiker som kan räkna Svenska kyrkan som arbetsgivare. När de spelar så är det klangen som dominerar ljudbilden. Hedin rör stråken fjäderlätt på harpan och Hazelius fingerspelar gitarr och cittern, det instrument som Bellman spelade på.

De mår gott med publiken och publiken mår gott med dem. Efter låtarna; polskor, menuetter och visor så är det tyst en sekund eller två. Publiken låter musiken klinga färdigt, som om man vill bevara smaken efter ett gott vin. Så kommer svaret med applåder.

Jag har hört dem förr. Alltid lika trygga och säkra på sin publik. Esbjörn Hazelius sångberättar sina visor. Han kommer inte i närheten av att agera vispoet/trubadur, skrålande provokatör, utan sjunger mjukt och varsamt om en 13-årig gosse som uppvaktas av en snart 18-årig flicka och då väljer att springa hem till mamma. Hon var mogen men inte han.

En medeltida ballad väcks ur sin sömn och uppenbarar sig för oss.

Jonas Hedin är kanske den som gått främst i ledet för att utveckla nyckelharpan och dess spelstil. Han och fadern Lennart har byggt nya sorters harpor liksom Peder Källman, i Göteborg, och Tommy Johansson i Äppelbo. Vid konserten hörde vi en oktavnyckelharpa som klingar en oktav under en vanlig harpa. Efter konserten dröjde sig publiken kvar i en sagolik helgedom. Det fanns mycket att prata om, musikvänner emellan. Det var ett helgsmål med himmelsk musik.

Annons
Annons
Annons