The Killer slutar inte spela. Vi träffade honom i London. Illustration: Karin Rapp

Vilden har lugnat sig

Här tystas legenden av sin dotter

Tidningen träffade Jerry Lee Lewis, 73, inför turnépremiären i London.  Foto: Anders Gustafsson

Jerry Lee Lewis tas omhand av sin dotter Phoebe, som styr presskonferensen med järnhand.  Foto: Anders Gustafsson

Jerry Lee Lewis på Londons flygplats, vid den ödesdigra Englandsturnén 1958.  Foto: Scanpix 

Jag är en smula orolig inför mötet med The killer. Han kallas som bekant så och det är inte för inte. En reporter skrev en gång att "varje intervju med Jerry Lee Lewis som man lämnar stående är en lyckad intervju". Kommer han att ge sig på någon av journalisterna? Kommer han att resa sig upp i vredesmod och gå redan efter första frågan?

När man läser Nick Tosches klassiska Jerry Lee Lewis-biografi Skärseld och gamla intervjuer är det lätt att få för sig att mannen är komplett galen. En gång lär han ha hoppat över ett bord för att komma åt att skära en reporter med en avslagen flaska.

Nu har han visserligen inte rört spriten på ungefär tjugo år, men ändå.

Jag får också rådet från Jerry Lee Lewis manager Bauke Algera (och i princip alla andra man pratar med innan) att "inte rota för mycket i det gamla". Det känns lite som den gamla sketchen "don't mention the war" ur Pang i bygget.

- Det kan mycket väl bli så att han reser sig upp och går. Det har hänt förr, säger Bauke Algera.

Jerry Lee Lewis, för dagen klädd i rosa skjorta och med bara ett par tofflor på fötterna, kommer in i rummet med sin dotter och allt-i-allo Phoebe i släptåg. En vit flygel står lägligt placerad och han slår sig ner för att ta emot kamerablixtarna en stund. Det märks dock redan från början att farhågorna om en osäkrad mänsklig handgranat kommer på skam.

The killer är avspänd och på riktigt skämthumör.

- Ska ni ta kort nu när jag inte har några strumpor på mig? Ta inga bilder på fötterna bara!

När presskonferensen börjar sätter Phoebe Lewis ner foten direkt:

- Jag vill inte höra namnet Myra komma från någon av er!

Myra är Jerry Lee Lewis motsvarighet till "don't mention the war". Hon var den syssling (kusin, kusinbarn, syssling - uppgifterna om deras släktskap går isär) som han gifte sig med 1958. Då var han var snart 23 och hon var bara tretton. Reportrarna fick nys om giftermålet under en Englandsturné, för ganska precis femtio år sedan, när en vaken journalist började fråga den lilla tjej som följde med turnésällskapet om vem hon egentligen var. "Jerrys fru", svarade hon sanningsenligt, men aningslöst.

Skandalen exploderade i medierna och turnén fick avbrytas i förtid. Och när han kom hem till USA så släpptes han som en het potatis av de flesta även där. Jerry själv var tämligen oförstående - han hade bara gjort vad många andra i hans hemtrakter i södern gjort före honom. Jerrys syster Frankie Jean var tolv när hon gängade sig.

Hela historien måste ha varit traumatisk, särskilt som karriären mer eller mindre krossades. Först när han började spela country tio år senare vände kurvan uppåt.

Inga frågor om Myra alltså.

- Varför inte det? undrar Jerry själv.

Men Phoebe är orubblig.

- Jag vet att du inte vill prata om lilla Myra-tjejen och jag vill inte höra det.

Jerry ser frågande ut.

- Mayyiga?

- Ja, det är min mamma.

- Jag vet att det är din mamma - hur skulle jag någonsin kunna glömma det?

Phoebe Lewis tar väl hand om sin pappa. Vissa skulle säga att hon är överbeskyddande. Enligt uppgift flyttade hon hastigt in hos honom för några år sedan när Jerrys senaste fru lämnade både honom och alla sina administrativa uppdrag.

Frågestunden inleds utan att någon nämner Myra.

Varför fortsätter du att turnéra?

- Pengar! Nej då, anledningen är att jag fortsätter är att jag älskar min musik och jag älskar mina fans. Folk vill höra mig. Och. ja det torde vara de viktigaste skälen.

Det har sagts att detta är din sista europaturné, stämmer det?

- Nej, det tror jag inte...

- Vem sa det? Det sa de vid förra turnén också och den innan, sägen en man med grånande hästsvans som flankerar Jerry på ena sidan podiet.

- Gjorde de?

- Det är BB King som alltid kör med det varje gång, för att folk ska komma och se honom, säger hästsvansen.

- Herregud! Vi kanske skulle prova det också!

Jerrys skämt verkar helt gå förbi hästsvansen, som ängsligt försäkrar Jerry om att folk visst vill komma och se honom utan sådana tricks.

Jerry själv verkar faktiskt kunna tåla det mesta, men har en skyddsmur som lägger sig i hela tiden. Jag provar att slänga in en klassiker:

Du har tidigare sagt att man inte kan både följa rocken och herren - hur ser du på det i dag?

Phoebe griper in:

- Jag skulle inte fråga det om jag var du...

Men frågan är redan ställd och Jerry svarar till slut. Den här gången har han bytt till rakt motsatt åsikt.

- Jag har inga problem med det. Hade det varit ett problem så hade jag löst det!

Punkt slut. Jerry är kvick, men fåordig som en John Wayne-karaktär i någon av de westernfilmer han älskar så mycket. Han vill dock gärna prata om den nya skiva han som bäst håller på att spela in. En country- och bluesinfluerad skiva kommer det att bli, med gästinhopp från bland andra Mick Jagger och Keith Richards.

- Jag tycker att den är en av de bästa jag gjort. Den har många Kris Kristofferson-låtar, fem sex stycken. Han kom med en hel massa starka låtar, jag trodde knappt att det var sant. Det slutade med att vi skippade en massa låtar som vi tänkt spela in. Han kom med några av de svåraste låtar jag fått lära mig i hela mitt liv också. Jag kan inte säga så mycket mer om den, vi arbetar fortfarande på den, faktiskt.

- Jag tror att den kommer att ges ut om en, en och en halv månad.

- Nja, det kommer att dröja längre än det, förklarar Phoebe.

- Kanske två månader, jag vet inte, rättar sig Jerry.

- 2009, säger Phoebe.

- 2009?

- Ja, tidigt 2009.

- 2009!?

- Suck, det här är -08 och vi är väldig nära slutet.

- Det har du rätt i. McCain och Obama!

Den vändningen kom lite oväntat, men Jerrys association är inte så långsökt som man först kan tro.

- Det var vad som kom in i huvudet när du sa "nära slutet", förklarar han.

Utläggningen får en reporter att drista sig till att fråga:

Hur kommer du att rösta?

- Jag röstar inte. Jo, förresten jag röstade.

Hästsvansen försöker få in samtalet på nya skivan igen, men till slut tycks Jerry tänka att "va fan":

- Jag röstade på McCain!

Så var det sagt. Bara sådär.

Den brittiske promotorn undrar om någon har fler frågor. Jerry förekommer pressuppbådet och utbrister:

- Jag gjorde det inte! Jag visste inte att pistolen var laddad!

Phoebe börjar gapskratta. Jag vet inte, möjligen refererar han till den händelse på 70-talet när han råkade skjuta sin basist i bröstet. Eller när han dök upp utanför Elvis hus med en pistol och krävde att kollegan skulle komma ut (det var för övrigt dagen innan han, full och möjligen även hög, kraschade sin Rolls Royce mot ett träd). Själv har han sagt att han var inbjuden, men att Elvis glömt tala om det för vakten.

The killer var det ja.

Namnet fick han redan i skolan och det visar sig att mannen som först myntade det faktiskt finns på plats i lokalen. En liten skäggig farbror som heter Cecil Harrelson mumlar generat i ett hörn. De var femton, hade båda just blivit avstängda från skolan efter att ha slagits med lärarna och de fann varandra direkt.

- Vi gick genom grinden och han sa: Vi ses Killer! Jag tänkte...hmmm Killer? Ok, vi ses i biljardhallen. Det var det och vi har varit gamblers ända sedan dess, berättar Jerry.

De vilda dagarna är nu över, även om Phoebe påstår att hon inte kan släppa iväg Jerry och duettpartnern Kid ("han är en riktig unge") Rock ensamma. Det skulle bara sluta med att de hamnade i finkan. Men hon överdriver förstås, han lever numera ett stilla liv på sin ranch - som han kanske kallar Disgraceland, kanske inte (jag hann aldrig fråga).

- Vanligtvis ligger jag i min säng och tittar på Fox news. Och det är McCain och Obama, McCain och Obama. Hela tiden. Och det är ganska roligt! Det är vad jag gör. När de slutar med det vet jag inte vad jag ska göra. Jag blir lite orolig.

Kommer du någonsin att spela in ett julalbum?

- Ja, jag tänker göra ett! Det har jag tänkt varje år, det blir ett 2009. Rudolf med röda mulen är min favoritjulsång.

1964 hade du en listetta i Sverige med låten Bonnie B - förmodligen det enda landet där den låg etta, minns du det?

- Ja, det gör jag.

Kommer du att spela den på den här turnén?

- Det kan jag göra! Jag minns alla låtar jag spelat in, ge mig bara de första orden. När vill du höra den?

När du kommer till Sverige.

- Ok, för jag kände inte för att spela den i dag. Bonnie B. Charles Underwood skrev den!

Som den gamling han är så är han inte så förtjust i dagens musik.

- Tja, jag gillar inte den nya sortens rock’n’roll som de spelar särskilt mycket. Jag gillar den gamla sorten, om jag ska vara ärlig. De spelar säkert grejer som är bra, men jag klarar inte av det. Inget illa menat.

Vilken sorts musik lyssnar du på för tillfället?

- Min egen musik som jag spelar på scen, det är det mesta jag hör. Men jag har en liten grej som är så här lång och så här tjock (han måttar med fingret) som man kan stoppa in 3 000 låtar i! Du stoppar i hörlurarna och det låter som om du satt i studion! Det är helt otroligt.

Plötsligt och utan förvarning reser sig Jerry Lee Lewis upp från bordet och säger "thank you folks". På vägen ut trycker han min hand.

Handslaget är fast. Mötet med The killer är över - och jag lever fortfarande.

Fakta: Jerry Lee Lewis

Född: 29 september 1935 i Ferriday, Louisiana

Slog igenom 1957 med låtarna Whole lotta shakin' goin' on och Great balls of fire

Ingick i den så kallade Million dollar quartet på Sun records: Elvis, Jerry Lee, Carl Perkins och Johnny Cash.

Gjorde comeback 1968 med Another place another time

Senaste skivan Last man standing kom 2006 och innehöll duetter med bland andra Bruce Springsteen, Kid Rock, Bono, Neil Young och Willie Nelson. Titeln anspelar på att han är den siste av de stora rockhjältarna som lever.

Aktuell med en europaturné, som kommer till Leksand den 29 november.

	Visa på Facebook:	Skriv ut:
Din väns e-post: Din e-post: Ditt namn: Meddelande: