Bortkommen eller världsvan?
Om man inte läste så många väldisponerade böcker och såg så många
dramaturgiskt perfekta filmer kanske det skulle vara lättare att förstå att
ett liv bara är ett liv och att det aldrig är spännande jämt. Jag går på det
gång på gång.
Har ni sett Atonement? Den är så bra. (De som inte gillar den är samma sorts
människor som inte gillade Marie Antoinette. De måste vara blinda.) Jag tror
att Keira Knightleys rollfigur Cecilia finns på riktigt och att hennes liv
är konstant underbart klätt, levt mot en bakgrund av underbar arkitektur,
perfekta blomsterängar, perfekt ondulerat hår. Fram tills att allt det
tragiska händer, men då är det i allfall storartat tragiskt, världskrig och
soldater i snygga uniformer (inte som de ser ut nuförtiden alltså).
Människorna i Atonement har aldrig tråkigt, och skulle de ha tråkigt så har
de det på ett utsökt, smådekadent Bonjour Tristesse-vis.
Jag ser andra sorters vardagar än det jag har för ögonblicket och tänker hur
romantiskt det vore. Men antagligen är allt bara en fråga om urval.
Med rätt redaktörskap så verkar det ju spännande att jobba på Konsum (läs
konsumbloggen.com för bekräftelse på detta), eller att bo på hem för
utvecklingsstörda (se I en annan del av Köping). Och vem säger att det inte
är precis lika perfekt som att vara blomsterodlare eller filmstjärna, eller
något annat jag drömmer om. När man hamnat över ett visst steg på
behovstrappan och fått äta mat, gå på toaletten och sova så handlar det ändå
bara om subjektiva upplevelser och kemikalier i hjärnan. Och redigering.
Jag kan välja att beskriva de senaste veckorna i mitt liv såhär:
"Spelade lite piano i mitt vardagsrum i den jättestora New
York-lägenheten.(med utsikt över en park). Skrev några melodier. Bjöd några
vänner på middag hemma i stora matsalen. Vandrade omkring i solen min vackra
Sonia Rykiel-klänning. Fick mail från Justus Könchke som sa "visst
vill jag remixa din låt!" Läste intressanta böcker om Afrika. Såg
världens just nu hetaste modell Agyness Deyn på Anna Sui-butiken. Blev
bjuden på modefest, där designern hade ställt ut bilder på sina skapelser,
uppburna av celebriteter såsom Maya Rudolph och Feist. Drack drinkar med
trummisen i superhypade Of Montreal. Gick på middag med Feist."
Eller såhär:
"Spelade på mitt ostämda piano i vår osmidigt renoverade lägenhet i
ghettoförorten Crown Heights. Lyckades inte skriva klart en enda vettig låt.
Fick ångest. Hade middag hemma. Blev asbakis. Gick omkring i lortiga
mysbyxor. Låg i soffan och tittade på onämnbart antal timmar reality-tv. Var
mest hemma och var lite småsjuk. Det regnade och var kallt. Skickade hundra
mail som ingen svarade på. Kände mig impopulär och ignorerad. Läste
svallertidningar. Gick på modefest. Alla såg coola ut, jag kände nästan
ingen. Träffade Feist och blev så starstruck att det hoppade löjlighet efter
löjlighet ur munnen på en."
Båda versionerna är exakt lika sanna. Det är upp till mig själv vad jag ska
tro på. Jag ämnar försöka tro lite mer på Atonement-varianten i framtiden.
|
Visa på Facebook:  |
Skriv ut: 
|
|
|
