Jag är livrädd för min generation
Vart är vi på väg?
Krönika
Hej alla 60-talister!
Jag är född 1992 och har, för att citera Petter, ingen jävla aning om vad fan
ni håller på med.
Vi lever i ett samhälle där en av de största trenderna är att med högst 140
tecken berätta för hela världen vad man gör precis i detta ögonblick. Ett
samhälle där det anses fullkomligt normalt att registrera sig på en hemsida
och lägga till alla som någonsin ingått i ens bekantskapskrets som vänner,
för att sedan hålla sig uppdaterad på vad de gör precis i detta ögonblick.
Ett samhälle där man surfar i mobilen och pratar i telefon på datorn. Ett
samhälle där man frågar sig hur utbrändhet kan vara en lika vanlig sjukdom
som influensa.
Mitt i allt detta, 60-talister, så lever era barn. Det är vi som tar mest
skada av det här samhället. Våra liv är precis som era, men ändå så totalt
olika.
Vi tillbringar våra dagar med att lägga ut bilder på oss själva på internet
till allmän beskådan, men vi har ångest över att vara med i skolkatalogen.
Vi fotar oss själva i bikini framför spegeln och publicerar bilderna på
nätet där hela världen kan se dem, men vi virar in oss i handdukar när vi
ska simma med nitton klasskompisar på idrotten. Vi vänder ut och in på våra
hjärnor och hjärtan och skriver det vi kommer fram till på bloggar som vem
som helst, vem som helst, kan läsa, men vi idiotförklarar lärare som frågar
hur vi mår och deklarerar att vi "fan inte tänker prata med henne
om det".
Jag känner att ni måste rädda oss, 60-talister. För vet ni vad? Det här
samhället är inte bara bilddagböcker och bloggar. Det är också
självdestruktivitet de luxe. Och någonstans bland prestationsångest,
anorexi, stress, ångest, bup-köer och behandlingshem så börjar jag undra var
ni är någonstans. Var är ni när era barn behöver er? Varför märker ni inte
när er dotter börjar använda webbkameran ovanligt mycket och efter några
veckor är på väg ut för att "träffa en kompis"?
Hur kan ni inte se att något är fel när hon kommer hem och både klänningen
och livet har förstörts på samma kväll? Var är ni när er son byggt upp så
mycket aggressioner inom sig att han går ut och låter närmaste person bli
offer för dem? Vad är det som gör att ni är så upptagna att ni inte har tid
för era barn?
Jag är livrädd för min generation. När femtonåringar kan mörda varandra fem
dagar innan skolavslutningen så vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen.
Det alla 60-talister måste göra för sina barn är att se dem. Vi vill inte att
ni ska twittra eller tagga folk på facebookbilder hela dagarna. Vi vill att
ni ska skjutsa hem oss, läsa våra bloggar och sitta med oss och äta.
Och sluta skyll på att vi inte vill att ni lägga er i. Vi åker hellre bil med
er hem från fester än hittar vår bästa vän mördad i en skog.
|
|
Publicerad: 2009-06-13 14:30
|
|
Visa på Facebook:  |
Skriv ut: 
|
|
|
