Dags för den årliga ritualslakten
Melodifestivalen har i år "mer djup", säger Christer Björkman.
Kommentarer (0)
Jag vet inte jag. Är det verkligen mer djup som behövs? Är det inte ÄNNU mer
kitsch, yta och krampaktig verklighetsflykt? Man måste väl ändå förstå
varför folk följer spektaklet. Gör discobollarna stora som Globen,
paljetterna mer bländande än en supernova och magplasken större än när en
kaskelot faller från himlen.
Och vem försöker han lura? Att ge Melodifestivalen djup är ju ett omöjligt
uppdrag. Det misslyckades redan 1973 när den gamle akademiledamoten Lars
Forssell knyckte en strof ur Höga visan till låten Sommarn som aldrig säger
nej. Resultatet blev bara ytterligare en schlagerlåt med konstig text (bröst
och svalor som häckar, ni vet) och varför ska man ändra på det?
Självklart får Melodifestivalen osunt mycket exponering. Till och med DN har
fallit till föga. Konceptet med deltävlingar var ett marknadsföringsmässigt
genidrag från SVT:s sida - sedan dess har bevakningen ökat kopiöst. På
hösten har vi alla presskonferenser om deltagare och jokrar. Man kan likna
tävlingen med en hydra - försöker man hugga av ett huvud så växer det ut två
nya. Melodifestivalen är dessutom immun mot kritik, det tillhör till och med
hydrans basföda. Fanns det inga Sillstrypare eller upprörda snobbar som
ropar "kulturskymning" så försvann en viktig del av hela cirkusen.
Det Christer Björkman och alla andra som tar Melodifestivalen på allvar verkar
svettas mest över är chanserna ett svenskt bidrag har i ESC. De senaste åren
har man nästan krupit ur skinnen för att säkerställa framgång hos framför
allt östländerna, Den Nya Schlagereliten. Hemliga internationella
jurygrupper och påtryckningar mot de inhemska bönderna ute i landet är bara
ett par medel som Björkman & Co tagit till.
Låt oss en gång för alla inse att Melodifestivalen är en årlig ritual med
tydliga inslag av masochism. Först ägnar vi ett antal deltävlingar, en andra
chans och en final åt att göda upp oss själva och vårt nationella ego till
belgisk blå-storlek. Sedan leds vi till slakt i något annat europeiskt land
och hamnar på plats 18. Utan denna självspäkning så skulle tävlingen förlora
all mening och inte minst stora delar av sitt underhållningsvärde.
Den här gången står blodbadet i Oslo - eller blir det kon som skrattar sist
den här gången?
Salem Al Fakir, med avsomnade falupoparna Kanske, älskling.
Regeringen har gett Mando Diao musikexportpriset. Allt kanske är inte bara Da
Buzz i Reinfeldts hörlurar.
Läsarnas kommentarer (0):
|
Visa på Facebook:  |
Skriv ut: 
|
|
|
Debattrådar stängs automatiskt efter en vecka.