Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förbud fel väg att gå

Annons

Moralpaniken är en av mycket få tillväxtbranscher i Sverige. Alltför många känner sig manade att investera i den. Göran Persson ville till exempel inte komma tomhänt när han skulle tala inför s-kvinnorna nyligen. Det gjorde han inte heller. Med sig hade han något av det finaste en toppsosse vet - ett tecken på verklig handlingskraft: Ett löfte om en ny utredning.

RUNNBERG

Kanske tog han av sig glasögonen på det där sättet han gör när han understryker allvaret i vad han vill ha sagt. Innehållet var det i alla fall ingen tvekan om: Det är för snuskigt i media och på gator och torg. "Sexualiseringen av det offentliga rummet" måste bekämpas. Lagstiftning kan bli aktuell när Perssons utredning sedermera kommer fram till vad Persson beställt att den ska komma fram till.

Pressombudsmannen Olle Stenholm tog sig i onsdagens SvD för pannan. Perssons reaktionära och neoviktorianska hållning är helt oförenlig med svensk grundlag om yttrandefrihet. Lanserar Persson moralpaniken för att stämma in i kören där Ireen von Wachenfeldt (ordförande för Roks) sjunger solo att "män är djur" och Gudrun Schyman att vi är talibaner? Är det för att Persson plötsligt vill framstå som en hyvens politiker för påven Benedictus och ayatolla Khomeini? Stenholm lutar åt att Persson babblat på utan att ha tänkt efter.

Kvinnor som grupp är utsatt. Av män. Om detta finns stor konsensus i den lagstiftande församlingen. Den relativt nya kvinnofridslagstiftningen är ett uttryck för det. Jag applåderar rättskipningens utveckling på det här området.

Jag har själv bejakat synsättet att alla män har ett ansvar för våldtäkter på kvinnor i så måtto att vi alla män kan driva opinon för att ändra gummiparagrafen om att förövaren ska ha haft uppsåt att våldta. Jag har hånat kvinnoförnedrande journalistik i Café.

En ny sedlighetslag skulle få absurda konsekvenser. Skulle det bli förbjudet att göra reklam för underkläder? Var skulle gränsen dras till det dokumentära? Till det konstnärliga? Om Slitz skulle få för sig att ägna ett nummer åt att bara visa utvalda Zorntavlor skulle den nya lagen antagligen drabba den ansvarige utgivaren Mats Drougge direkt.

Men vi ser inga tjejjourer med plakat utanför museientrén i Mora. Inga kvinnojourer protesterar mot SVT:s Melodifestivalen. Ingen begär att kvällspressens symbios med TV3 och Kanal 5 med avseende på exploateringen av kvinnor som Carolina Gynning och Linda Rosing ska förbjudas. Inte heller amerikanska musikvideor på MTV där kvinnor i bikini ålar på marken framför män i alltför stora halskedjor.

Voltaire brukar tillskrivas uttalandet "Jag är beredd att offra mitt liv för att du ska få säga din mening och att tillbringa mitt liv med att säga emot". Precis så ska kvinnoförnedrare hanteras.

Vilka är för övrigt dessa? Är inte estetiseringen och nakenheten i flick- och damtidningarna en allvarligare och mer subversiv kraft i kvinnors liv än den töntiga sexualiseringen i Café och Slitz?

Det menar en reflekterande feminist som Nina Björk i sina böcker Under det rosa täcket och Sireners sång. Det menar jag också.

Annons
Annons