Låt den rätte komma in
Regi: Tomas Alfredson
Manus: John Ajvide Lindqvis
tMedverkande: Lina Leandersson, Kåre Hedebrant, Per Ragnar, Ika Nord, Mikael Rahm med flera.
Falutjejen Lina Leandersson gillar natten mer än dagen och blev "vampyrbiten"
redan i femårsåldern, säger hon i en intervju. Det är nästan så man tror
henne när hon filmduksdebuterar som den androgyna vampyren Eli.
Låt den rätte komma in kammar hemma högsta betyg.
Att försöka gestalta både en vuxens och ett barns livsångest i en och samma
kropp och samtidigt bära upp en djupt rotad ensamhet är ingen lätt uppgift.
Eli suger blodet ur andra för att hon måste och inte för att hon egentligen
gillar det.
Blackebergs centrum ligger februarigrått och öde, på taxiskyltarna står det
kassler 15 kronor, Gyllene Tider skrålar ur bandspelare, det är
raggsockskyligt och året är 1982. Här finns Oskar (Kåre Hedebrant) som är 12
år och skolans mobboffer.
John Ajvide Lindqvists bok har blivit film och det på ett helt och hållet
rättvist och genomtänkt sätt, mycket tack vare regissören Tomas Alfredsons
varsamma filmskaparsätt.
Här skildras vardaglig människovånda i en Stockholmsförort på ett riktigt
krypigt sätt. Att Alfredsson faktiskt inte är det minsta intresserad av att
göra vampyr- och skräckfilm på det gamla klassiska och mest givna sättet är
bara till filmens fördel.
När den lilla vampyrtjejen börjar härja i trakten är det alkisarna på
pizzerian Sun Palace som tar upp detektivarbetet på den blodtörstige
mördaren och inte polisen. Jargongen känns äkta, liksom Elis och Oskars med
några få undantag. De träffas på innergården till hyreshuset där de båda
råkar bo grannar. Eli varnar honom. "Jag kan inte bli vän med dig,
det bara är så. Måste det finnas en anledning?" undrar
hon. Det tycker Oskar att det måste, så han frågar tafatt chans på den
anemiska och mystiskt luktande tjejen som har varit tolv år ganska länge.
Oskar, som i skolan kallas för grisen, planerar en ljuv hämnd och Eli är inte
sen med att hjälpa till. Bitscenerna filmas mest på håll och gör det hela
ännu mer krypande och verklighetstroget. Det vilar något gammaldags långsamt
och stumfilmsartat över stämningen.
Vissa av bokens mest luddiga utsvävningar och drömlika toner har man inte
försökt sig på att filma, vilket är skönt. I stället har Tomas Alfredsson
koncentrerat sig på att fördjupa karaktärerna och Oskars och Elis relation.
Resultatet är en skör och dramatsiskt vacker kärleksberättelse.
Men blodfattigt blir det aldrig, i stället är det här en köttigare och mer
kliniskt sårig hostoria än någonsin. Alla blodkänsliga och ni med lågt
blodtryck, ät innan filmen och blunda ibland. Det är faktiskt lite
svimingsvarning då och då, tro mig.
Lina Leanderssons ljusa röst har dubbats till en omänskligt skentrygg stämma.
Det är den, tillsammans med de rena blodsugarljuden och den svällande
musiken gör att det här är det mest obehagliga och annorlunda jag sett på
väldigt länge.
Åsa Johansson
|
|
Publicerad: 2008-10-29 15:09
Skriv ut
| 
|
|
|
Visa på Facebook:  |
Skriv ut: 
|
|
|
