Myten blir till människa
Kommentarer (0)
Jag har i veckan plöjt en 448 sidors bok om Thåström.
Mannen, myten, liksom.
Stå aldrig still heter den och för den som gillar rebellen från Rågsved så torde den vara omistlig (jag ska ge den till min Thåströmfrälste granne nu när jag är klar med den).
Förutom att jag är lite sur över att ingen av mina egna recensioner är med så tycker jag att den är intressant på många sätt.
Inte minst får man över trettio års svensk musikhistoria serverad och filtrerad genom en person och hans olika band och projekt.
Hans motvilja till att figurera i media är väldokumenterad, men någon brist på material verkar det ändå inte ha funnits. Det är en diger samling texter, med allt från kvällspress till musikmagasin som Schlager och Slitz (jo, den handlade om musik på den tiden). Erik Hörstadius alkoholdränkta intervju i den senare hör till de mer underhållande (och för all del barnsliga) bidragen.
En lustig sak är att nästan så gott som samtliga skribenter från allra första början storögt och förvånat skriver samma sak: "Han är ju inte alls svårtillgänglig! Han skrattar ju!", etc, etc. Man kan undra om de gjort någon research överhuvudtaget innan, eftersom mantrat upprepas så ofta. Det är snarare bilden av en ganska sympatisk och öppen antihjälte som träder fram. Betydligt mindre pretentiös än vad som framkommer i hans egna texter.
Det är också intressant att läsa tidiga alster från i dag gamla och trötta journalister, som man faktiskt aldrig trott varit unga och hungriga. Somliga verkade faktiskt vara just det. Somliga var usla redan för årtionden sedan, men har ändå lyckats bita sig kvar.
Jag saknar de Hem och skola-influerade skandalartiklarna från Ebba Gröntiden. De skymtar fram som skuggor i musikpressen och alla kände ju till det då. De skulle, om de inkluderats, ha fungerat som viktiga bitar i det stora pusslet och fångat tidsandan: Lokaltidningar som förfasade sig över de dekadenta och livsfarliga punkslynglarna som kom för att korrumpera bygdens unga på fritidsgårdar och folkparker.
Själv har jag under åren pendlat mellan idolisering och detronisering för att slutligen landa i någon form av sund respekt för Thåström. Han har åldrats med värdighet på något sätt, vilket Stå aldrig still bekräftar, och han kan mycket väl ha sina bästa stunder framför sig.
Läsarnas kommentarer (0):
|
Visa på Facebook:  |
Skriv ut: 
|
|
|
Debattrådar stängs automatiskt efter en vecka.