Så mycket hiphop, så lite tid
Tyck till:
Hiphopare är mer eller mindre föraktade av så väl vuxna som jämnåriga. Problemet ligger enligt mig i representationen. Den hiphop som icke-hiphopare utsätts för är hemsk och de som lyssnar på den likaså.
Amerikanska artister är bara varor i en mångmiljardindustri i en snygg
förpackning. Svenska hiphop-eliten lever i nån sorts "gå i
god för-anda" och folk sväljer betet. Bara för att Mange Schmidt "goes
way back" med Petter-klicken så är det som om folk bara köper att det
han gör faktiskt är hiphop, eller musik överhuvudtaget.
Det går ibland så långt att artisterna själva driver med mainstreamfåran.
Maskinen (Afasi, Kihlen från Snook och Frej från SMK) ger ut en popvänlig
dansdänga i Zappas "Bobby Brown"-skugga och visar hur enkelt
det är att göra en "slam dunk". Och folk sväljer även
det, med all rätt för det är svårt att stå emot.
Men för att åtminstone göra vad jag kan för föräldrar, vänner och folk som är
drabbade, så listar jag här ett gäng artister som ni bör lyssna på. Kanske
till och med köpa till de som har skrivit mainstream-skit på önskelistan.
Dos Noun och/eller Icon the mic king. Måste ses live. Deras freestyle
skills är off the krok. Är ibland på besök i Sverige och liveshowen
inkluderar blindfolded freestyle(grymt!)
Kung Henry. Svensk poet och artist. Bättre poesi får man söka länge
efter och skivan Poeter Blir Dom, där han och flera andra spottar poesi och
spoken word i egna produktioner är ett mästerverk.
Ragin Goblins. Jag vet. " Sluta puffa dina kompisar". Men om
ni hört deras nya material som kommer senare i år så skulle ni förstå.
Saul Williams. Spoken Word-artist. Hans skiva Niggy Tardust möblerar om
hela musikvärlden med bl.a en cover på U2´s Sunday Bloody Sunday och flera
mixningsexperiment.
Sage Francis. Han jag jämt pratar om. Hans skiva A Healthy Distrust
fick mig in i gamet. Hans senaste: Human the Deathdance öppnar många nya
dörrar.
Sole. Anticons grundare. En poesiskapande, rödhårig, hippieliknande
hiphopartist som tar idolfoton i shorts och flipflop´s. en solklar succé!
Non Phixion. Hiphopens egen hardcore. Komplicerade rimstrukturer, med
ett släpand flow som ger ett riktigt djup och man känner nästan lukten av
Brooklyn.
Jedi Mind Tricks. Hiphopens heavy metal!
Aesop Rock. En helt magisk röst. Killen gör det mesta med orden, från
att berätta livssagor till filantropi och misantropi.
Buck 65. Han gav upp sin karriär som baseballproffs i new York Yankees
för att syssla med hiphop. Spelar på Debaser den 6 mars.
Kolla in dessa så kanske just du hittar något att tipsa till någon du bryr dig
om eller håller kär. Kom ihåg att Alla Hjärtans Dag aldrig kan underskattas
och att alla som inte dansar. inte är våldtäktsmän
Follow him to the end of the desert
noje@dt.se
|
Publicerad: 2008-02-07 08:09
|
Tyck till:
(Senaste inläggen)
|
Visa på Facebook:  |
Skriv ut: 
|
|
|
