Två giganter släpper samma dag

Två av hiphopens största släpper album samma dag. Här; Kanye West och 50 Cent på MTV-galan tidigare i höstas. Foto: Scanpix

Kanye West

• Graduation
• (Def Jam/Universal)
• Betyg: 4

50 Cent

• Curtis
• (Interscope/Universal)
• Betyg: 3
• Hiphop.

Att två av genrens största släpper album samma dag är ingen tillfällighet. Ett bråk, fiktivt eller inte, är ett av hiphopens äldsta reklamtrick. Den här gången är det ovanligt lättregisserat.

I ena ringhörnan: Kanye West, hungrigt underbarn som nyfiket flörtar med en fashionabel poppublik. I den andra: 50 Cent, hiphoppöbelns största hjälte, en rappmonark som redan bevisat allt och nu överlägset blickar ner från sin tron. Två motsägelsefulla artister som i en jämförelse bara framstår som än mer paradoxala.

Kanye West, en rappande Harry Potter som klär sig i dyrt amerikanskt collegemode, avbildar sig själv som en teddybjörn men privat verkar vara ett egocentriskt praktarsel. 50 Cent, klichén som käkar pistoler till frukost och i skivkonvolutet tar två rejäla grabbnävarna kring någon okänd modells halvnakna bakdel, men en tillsynes rätt soft snubbe utanför sin gangsterroll.

Likt föregångarna i trilogin, College Dropout och Late Registration, nallar Kanye även på avslutande Graduation självsäkert i soul- och popskafferiet. 50 Cent uppträder mer som ett fotbollslag som säkrat slutspelsplatsen och bara bevakar sin position.

I förhandssnacket har Fiddy lovat att lägga micken på hyllan om Kanyes skiva säljer mer än hans. Då lät det som en kaxig profetia. Efter att ha hört albumen är det tydligt att han bara letade efter en ursäkt för att pensionera sig.

Tur att det finns en nyexaminerad kille redo att stämpla in redan på måndag.

JONAS GRÖNLUND

Astral Doors

• New Revelation
• (Locomotive Music)
• Betyg: 3+
• Metal

Titeln skulle kunna tolkas ironiskt. Astral Doors fjärde fullängdare är knappast en ny uppenbarelse. Snarare håller sig Borlängebandet till samma formel som inpräntades redan på utmärkta debuten Of the Son and the Father; en ädel mix av Dio, Black Sabbath, Rainbow och Deep Purple. Måhända har de kryddat blandningen med lite hårdare och modernare tongångar denna gång, men grunden är densamma. Med tanke på hur väl denna brygd fungerar vore det synnerligen dumt att ändra receptet. Inga djupa dalar finns, men det skulle ha varit önskvärt med fler låtar i samma höga klass som titellåten och Freedom War. Samtidigt bör man ha i åtanke att inte många "nya" grupper inom denna genre kommer upp i Astral Doors höga lägstanivå.

JONAS WETTERMARK

Irene

• Long gone since last summer
• (Labrador)
• Betyg: 2
• Pop

Är de kristna? Är det en studentkör som gått över till att sjunga pop? Eller är det en blandning av båda? Nej, det är det inte. Det är Irene som släpper sitt andra album på bolaget Labrador. Och låtarna och arrangemangen är faktiskt inte alls så tokiga. Tvärtom, några av dem, till exempel By your side och September skies får snurra ett par var extra i stereon bara för att de är underbart kollektivpopsdriviga med skönt blås och den tidigare nämnda körsången. Men Irene har ett gigantiskt problem som stavas Tobias Isaksson. Hans sång suger. Och även om bandet består av 10 personer så lär det bli en väldigt stark röst emot 9 väldigt svaga om någon skulle vilja till en förändring, detta eftersom Tobias Isaksson skriver alla låtar och gör alla arrangemang. Men är det ingen som klarar av att störta honom nu så får nog Irene räkna med att börja rista in namnen på sin gravsten. Det håller helt enkelt inte när Tobias tar ton.

FREDRIKA HILLERVIK

Oh No Ono

• "Yes"
• (Morningside Records)
• Indiepop
• betyg: 2 och en halv

Det excentriska och lystna danska bandet Oh no ono är redo att ta dansgolven med storm. Med hjälp av samma kompromisslösa och svängiga inställning som The Tough Alliance lyckas de göra ett stundtals ganska lekfullt och skönt debutalbum, men utan att nå lika högt som TTA. Inspirationen är blippigt 80-tal och sången pendlar mellan tokroligt och påfrestande uppskruvat.

Tyvärr hamnar de lite väl ofta i just det mödosamma läget.

JESSICA DALMAN

Urban Hansson

• "Flute Fascination"
• (GillboLaget)
• 3
• Jazz

Flöjt och jazz. Det är inte så ofta en jazzskiva med denna kombination når skivdiskarna. Jazzflöjtisten Urban Hansson är med "Flute Fascination" ett spännande undantag. Men självklart förekommer andra instrument. Skivan innehåller åtta spår - bara duetter - med olika svenska jazzmusiker varav två kommer från Dalarna. Borlängebon Pierre Swärd på hammondorgel och basisten Lasse Ekström från Falun. Urban har samlat ett musiksäkert gäng och utöver dalkarlarna finns även Jonas Kullhammar, Andreas Öberg och Staffan Hallgren för att nämna några. Bland låtarna finns gamla standards som Mileslåten "All Blues" och Duke Ellingtons "I got it bad". Alla har fått ny style. Vad sägs om att låta en båtmotor vara en bärande "motspelare"? Eller som när Jonas Kullhammar bankar och sparkar i tak och golv, innan han låter sin saxofon bröla så att det går genom kropp och själ. Killarna saknar inte leklust!

ANITA CARLSSON

Birgit Lindberg/Anders Färdal Quartet

• A second thought
• (Konfonium/CDA)
• 4
• Jazz

Trots jazzens gubbighet finns det, ännu, något befriande ålderslöst över denna genre. Som 16-åring på 50-talet inledde Birgit Lindberg sin karriär på Nalen i Stockholm. Hon reste runt med de stora artisterna men sen blev det tyst. Förutom i Norrland. Kärleken förde henne till Lycksele och blev hon musiklärare. Livet är oförutsägbart. Och i slutet på 60-talet bodde Birgit även en period i Ludvika. Nu, nio barn senare, satsar hon på karriären igen. Tack! Birgit spelar lätt och sparsmakat. Repertoaren består av ballader - lite försiktiga men samtidigt något att vila i. Flera är hennes egna men här finns även tex gitarristen Anders Färdals komponeringar. Medmusikanter är skickliga Fredrik Jonsson, bas, och Johan Löfcrantz Ramsay, trummor. A second thought är som hösten - lågmäld och vacker.

ANITA CARLSSON

Remmelt, Muus & Femke

• The long way round
• (Border)
• Genre Rock
• Betyg: 4

Den som gillar pop, rock, country, stämsång, Beatles, Poco, Neil Young och Sandy Denny ska lyssna på denna stundtals fenomenala holländska trio. Om de vore holländska fotbollsspelare skulle vi säkert känna till dem. Men holländare som spelar amerikansk rotmusik, hur stor är chansen att de blir upptäckta? Även om musiken är lika nyskapande och fantasifull som holländsk totalfotboll en gång var. Med "rätt" nationalitet skulle de toppa många listor. Peter Holmstedt har i alla fall hittat denna lilla pärla, sänt den till oss och fixat svensk distribution. Så skyll dig själv om du inte hör t ex Carina´s waltz, en av de vackrast countrylåtar jag hört.

KENNETH LUNDSTRÖM

	Visa på Facebook:	Skriv ut:
Din väns e-post: Din e-post: Ditt namn: Meddelande: