Sprakande musikcirkus gör det igen
Moralen är god och övertygande på Wells rockande och skönsjungande piratskepp. Vad som i grund och botten är ett coverband lyfts till hyperkompetent underhållning.
Så här kan det se ut om man gör ett nedslag i Robert Wells musikcirkus: Efter
Sofia Källgrens sagolikt vackra och stabila uppförande av Taubes "Så
skimrande var aldrig havet" framför den engelske tenoren Wynne Evans "Nu
blåser havets friska vind" som blixtsnabbt skarvas ihop med hurtig
bebop. Ett trumsolo och några takter från Bondsignaturen senare rundas det
av med en Hurriganescover som Wells ursprungligen blev nödgad att spela på
en Finlandskryssning för att undvika stryk. Nu tillhör den repertoaren, så
kan det gå. Det är alltså en variationernas och tempots sprudlande
musikextravagans som Wells turnerat med nu i snart tjugo år och som rotat
sig i folkdjupen.
Talande är att man förra året sålde ut femton förställningar i Dalhalla, i år
har det bantats ned till fyra eftersom arrangörerna trodde att en sådan
succé kan väl knappast upprepas två år i rad. Biljettrycket har dock varit
så massivt att det uppförts extra läktare vilka klämmer in ytterligare ett
halvt tusen åskådare per föreställning.
Som tema för årets sommarturné har man använt sig av succéfilmen Pirates of
the Caribbean och scenen är utformad som ett piratskepp med därtill, på sina
ställen, inspirerade kostymer. Som uppmjukning bjuds på medleyn där välkända
kompositioner avlöser varandra, ibland med enbart några takter. Det skapar
effektivt den där igenkännande känslan som finner sin näring i lika stora
delar nostalgi som behovet av trygghet.
För i grund och botten är rhapsodiprojektet naturligtvis inget annat än ett
coverband med sällsynt bred repertoar. Vad som gör det så speciellt är att
det är så rasande skickligt genomfört. Stora delar av en inledande skepsis
från min sida (jag har svårt för det där med coverband) försvinner allt
eftersom. Den bombastiska och fulladdade showen är en fest för både öga och
öra med dansnummer som når sin absoluta klimax i närmast hypnotiserande
läcker luftakrobatik signerad Timo Lattus och Hanna Linné. Enbart den är
faktiskt värd besöket. Moralen är alltså god på Wells piratskepp och
partystämningen på scenen känns lika genuin som hyperproffsig.
Ett märkligt inslag som kan rationaliseras bort är Wells diskuterande och
pianoduellerande med två bildprojektioner av sig själv vid sidan av scenen.
Här slår hans uppenbart välgödda ego knut på sig själv och det blir bara
bisarrt och förvirrande. Det sänker inte piratskeppet, men ger den i övrigt
galanta färden en onödig slagsida.
Se
bildspel från konserten! Klicka här!
anders lagerquist
|
Publicerad: 2007-07-17 16:09
|
|
Visa på Facebook:  |
Skriv ut: 
|
|
|
