Gubbigt om Martinson
För fem år sedan anklagade författaren
Lars Gyllensten i sina
memoarer kritikerna
Sven Delblanc och
Olof Lagercrantz för att bokstavligen ha drivit
Harry Martinson till
självmord.
I dyningarna efter Nobelpriset 1974 och den kritik som därefter följde ska Martinson, enligt Gyllensten, 1976 ha tagit sitt liv genom att begå harakiri med en sax inne på Karolinska sjukhuset.
Recensenterna borde ha tagit hänsyn till Martinsons svaga psyke, menade Gyllensten.
Detta är en bild som Kjell Espmark tidigt motsätter sig.
I stället målar han i Mästaren upp bilden av en författare som redan tidigt i karriären har tungsinnet, självkritiken och sensitiviteten som ständiga följeslagare.
Självmordet finns i Martinsons tankar långt innan något Nobelpris kommer på tal. Men den känsliga personligheten är inte bara väldigt mottaglig för kritik utan också lättintaglig för nya influenser.
Därför får vi i Mästaren följa kopplingen mellan Martinsons skapande och de förebilder som utgör grund för skiftningarna i hans författarskap.
Vännen Artur Lundkvist, hustrun Moa och författare som Viktor Rydberg och Walt Whitman har alla haft sin påverkan på språket och filosofin.
Espmark, som själv var vän till Martinson, vittnar i bokens början om hur författaren på det sena 1960-talet läser upp ett nyskrivet manus och oroligt frågar: "Det håller, va?"
Martinson verkar livrädd för att bli bortglömd, en rädsla som säkert tog ny glöd när det stora erkännandet, Nobelpriset, blev så omdiskuterat.
Och även Espmark tycks nära denna rädsla. Hela boken drivs utifrån tesen "mästaren". Ingående analyser av dikter och prosa lyfter fram Martinsons storhet, ibland med en tendens att överdriva densamma.
Tydligast är det i diktanalyserna där var och varannan rad beskrivs som "pregnant".
Naturlyriken, som ofta med rätta beskrivs med begeistrade ordalag, blir ändå en aning överhyllad när rader som "Det är i lingonens ungdom" (ur Det vandrar en klocka) anses ha en storhet i att uttrycket ungdom ligger i den mänskliga sfären och därför skapar ett överraskningsmoment. Det blir på sina håll tydligt att åren tagit ut sin rätt på delar av Martinsons poesi, främst naturlyriken, och därmed även Espmarks bild av densamma.
I bokens slutkapitel agiterar Espmark för Martinsons ställning i världslitteraturen. Trots att romaner som Nässlorna blomma och Vägen till klockrike hör till de folkliga favoriterna, antagligen för att de så tydligt knyter an till den gängse bilden av Martinson som den fattige barnhemspojken som växer upp och blir till en av våra största författare, är det inte främst dessa som Espmark vill internationalisera.
Han vill hellre att Martinsons lyrik, hans "poetiska mirakel", ska sammanställas till en helt ny antologi som ska lanseras utomlands. Detta som en slags upprättelse för "den marginalisering Martinson varit föremål för under flera decennier".
Det blir ett rätt så rörigt slut på en i övrigt intressant analys av Martinsons författarskap och psyke. Och det är alltför lätt att förstå det som att boken tillkommit för att bana väg för idén om poesiantologin, vilket vore synd.
Martinsons, på sina ställen väldigt kvalitetsmässigt omdiskuterade lyrik, nylanserad i en generation som knappt läser poesi, än mindre naturlyrik. Om det håller? Tveksamt.
|
|
Publicerad: 2005-10-25 00:00
|
|
Visa på Facebook:  |
Skriv ut: 
|
|
|
