Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alison Smith på drift i okänt USA

Annons

Dennis Lehanes Mystic River var förutom en prima psykologisk thriller också en skildring av amerikanska, katolska arbetarklassmiljöer som kändes förvånande obekanta. En skildring som inte föll för den överexploaterade white trash-estetiken men samtidigt låg långt från den "picket fence"-medelklass som tronar i mitten av den amerikanska fiktionsindustrin. Det är amerikanska miljöer som alltför sällan skildras, kanske för att amerikanska arbetarförfattare helt enkelt är ganska sällsynta.

Entré: Alison Smith.

Smiths ytterst självbiografiska roman "Döp alla djuren - En sann historia" utspelar sig bland samma katolska arbetarklass som Lehane skildrat så intelligent, men berättat ur ett helt annat perspektiv, nämligen den tonåriga flickans.

Alison och hennes bror Roy är så tajta så deras mamma kallar dem för ett gemensamt namn: "Alroy". De bygger sitt eget hus, inte en koja utan ett riktigt hus, hävdar de själva i alla fall.

De växer upp i spåren på en klassresa som gett föräldrarna sina törnar och som barnen förväntas resa vidare på. Roy ska i alla fall börja studera på college när han plötsligt, på ett plågsamt sätt dör i en bilolycka. Alison är nu bara en halv människa som plågar sig själv med minnet. Hon slutar äta.

Men ganska snart efter att brodern försvunnit, på sidan 34 närmare bestämt, blir det uppenbart att Alison förlorat ytterligare en mycket närstående person i bilolyckan - nämligen Jesus. Och hennes barnatro bleknar betydligt snabbare än minnet av brodern.

Ska man skaka fram en lite mer idémässig aspekt på denna ganska rakt berättade historia så är det på sätt och vis en roman om skillnaden mellan att älska sina medmänniskor direkt eller via ett högre ideal. För Alisons del krockar i alla fall snart den världsliga kärleken med den himmelska när hon hittar en mycket nära väninna på den klosterskola hon pluggar i.

Men motivet med lesbisk kärlek i ett nunnekloster, i nunnornas sängar, till och med, känns så pass sökt att man gärna kikar på omslagets varudeklaration "En sann historia" ett par gånger extra för att tro på det.

Här finns gott om komiska ögonblick, som när Alisons föräldrar släpar med henne till läkaren för att hon läser för mycket böcker, eller när hon upptäcker nunnornas hemliga simbassäng. Men någonstans på vägen tappar även Alison Smiths trauma över den saknade brodern drivkraft. Det känns att hon lagt sorgen bakom sig för länge sedan. Dennis Lehane skulle väl slängt in ett mord ungefär där någonstans.

MARTIN AAGÅRD

Annons
Annons