Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Silverfågel på kärleksgärningars vingar

/

Publik: fullsatt
Vattnäs konsertlada 10/7 2015

Annons

Recension Skapandet av Silverfågeln är en enastående lyckad kollektiv kärleksgärning. Librettot bygger på Yrsa Stenius bok "Tills vingen brister" och där redovisas också de mindre kända och svarta sidorna i denna världstenors liv och gärning.

Greta Sundberg har byggt librettot kring både dessa och en rad kända uppgifter om Björlings uppväxt, karriär och enorma framgångar – stundom så präglad av ångest, depression, självförakt och misslyckanden. Här finns därtill jublande extatisk glädje och många humorfyllda inslag som till stor del balanserar svärtan. Hon har också tidigare lika lyckosamt samarbetat med Mats Larsson Gothe i operan "Blanche och Marie", med urpremiär i Umeå förra året.

Man har sagt sig hos Jussi höra ’tåren i rösten’. Begreppet har också använts om andra av de verkligt stora rösterna, men det passar förstås sällsynt bra på stora delar av det vi hör från skiva, särskilt från senare delen av Jussis karriär, till exempel i avskedet från Modern i Cavalleria Rusticana i inspelningen från 1944 med Tor Mann som dirigent.

Förlusten av modern i femårsåldern blev central i hans känsloliv, så till den grad att han tjugotalet år senare kallade sin hustru Anna-Lisa för Mamma, ibland Morsan. Men han blev på alla sätt tidigt präglad av sin far, både i livshållning och vad gäller sångteknik, något som starkt betecknas i "Silverfågeln".

Det är totalt elva scener i de två akterna och med många varierade inslag. Realia, återblick och dröm känns naturligt integrerade i två dimensioner. Den vuxne Jussi och Besökaren står ofta vid sidan, betraktar och kommenterar återgivna minnen.

Mats Larsson Gothe är en mästare i att med små medel ge relief och trovärdighet åt subtila, snabba skiftningar. I den lilla orkestern med 14 musiker understryks härligt varierat såväl ett påtagligt skeende som minsta anad skiftning i ett känsloläge. Ibland kan en enstaka ton i ett enda instrument räcka, ofta låter han djupa toner i kontrabas, kontrafagott eller basklarinett bilda fundament till en lugnande havsdyning. Ovanligt framträdande roll har harpan, inte med stora arpeggion men genom flitigt utnyttjande. Ett silverackord inramar operan och återklingar här och var naturligt. Den känslomässiga intensiteten är genomgående hudnära och starkt berörande.

Här finns förstås citat ur Jussis repertoar. Canios "Vesti la giubba" kan anas som underliggande motiv, men även Brittens havsmusik finns med liksom en blinkning åt Richard Strauss. Larsson Gothe skapar genuin svensk folkmusikstämning åt de tre unga bröder, som ska komma att ge tusen konserter tillsammans med fadern. Och här låter inte Sundberg gossarna sedan sjunga Wennerbergs ursprungliga psaltartext, utan en ny, "Jag har fallit", något som väl anspelar på Davids alkoholism. Linneas och den unge Jussis kärlek får folkvisans enkla skönhet.

Jussi i högform ges ibland en passande mässingsgul Sollidendräkt, ibland klingar fragment ur "Tills havs". När tåget accelererar iväg utan Jussi kommer marimban efter i baktakt. Vredesackord kan rulla som blixtrande nedslag, uppifrån men även underifrån. När man och hustru försonas klingar en bitterljuv dans, kanske en rumba med tangokänsla. Såväl sångare som musiker har åtskilliga trixigheter sig anförtrodda, inte minst rytmiskt. Orkestern omfattar fem stråkar, fyra träblås som också dubblerar, tre brass, harpa och slagverk.

De tio rollerna känns samtliga ytterst medvetet och välvalt besatta. Tre Björlingtenorer finns förstås i fokus men också Elisabeth Meyer som Anna-Lisa Björling, debuterande Annika Sandberg som Linnea och kvartetten som utför såväl körpartier som sidoroller känns helt rätt. Lars Arvidson är formidabelt porträttlik, både i röst och i apparition. Det senare gäller förstås också Tobias Westman som den unge uppåtsträvande Jussi. Stefan Dahlberg visar som glansfull David Björling att en trettioårig karriär inte sliter ner en tenor från Stora Tuna, inte!

Den vuxne och åldrade 49-årige Jussi, Göran Eliasson, har en mycket varierat krävande uppgift såväl röstligt som gestaltningsmässigt. Rollen kräver mest av det senare med insatser både i direkt handling som i interagerat kommenterande partier, sida vid sida med sitt yngre alter ego. Anna Larssons Besökare har samma mystiska beteende, osynlig för alla andra. Vem hon är avslöjas först i operans sista replik. Röstligt är makarna i magnifik form. De tre barnen Björling är snart scenrävar de också, likt ensemblekvartettens fulländat mimiska agerande.

Fredrik Burstedt är en av de många instrumentalister som tar det lyckosamma klivet upp på pulten. Hans orkester är sammansatt av musiker från skilda håll med bl a en trio ur Dalasinfoniettan kompletterad med Johannes Marméns stråkkvartett från London. Gemensamt löste man sin uppgift ypperligt, trots förmodat ovanligt kort repetitionstid.

Mats Larsson Gothe tilldelades också SvD:s Operapris 2015 om 25 000 kronor som belöning för sin gärning i Umeå, där hans andra fullängdsopera Blanche och Marie gavs i höstas och kommer att då inspelad ges i SVT i september. I april 2016 är han aktuell i Stockholms konserthus under en tonsättarweekend ägnad hans skapande. Kungl. Filharmonikerna uruppför då hans tredje symfoni. Även hans dramatiska andra symfoni från 2009 kommer då att åter framföras av NorrlandsOperans Symfoniorkester liksom tredje akten ur hans opera "Poet and Prophetess" nu betitlad "African Prophetess" . Här deltar också fem solister och kör från Cape Town Opera. Urban Agnas kommer att spela hans trumpetkonsert och kammarmusiken får också en given plats. Valet 2008 av Larsson Gothe som den andre i raden av Carin Malmlöf-Forsslingpristagare känns alltmer som en fullträff.

"Silverfågeln" måste även den flyga vidare i tiden, givet är en fortsättning nästa sommar.

Annons
Annons
Annons