Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stort och modigt grepp på Hilma af Klint

Konstnären Hilma af Klint blev berömd på 2000-talet, mer än femtio år efter sin död. Hennes stora mystiska målningar har väckt intresse över hela världen. Anna Laestadius Larsson har skrivit en biografisk roman om henne.

Annons

”Vad intet öga sett och intet öra hört” står det om andens inflytelse, i Korinterbrevet. Man kan säga att det var just det ännu aldrig sedda som Hilma af Klint ägnade merparten av sitt yrkesverksamma liv åt att gestalta.

Länge såg jag henne som den asketiska målarinnan med kopplingar till Rudolf Steiner och antroposofin. I Anna Laestadius Larssons roman får jag också veta att hon ägnade sig åt spiritism och teosofi. Att hon trodde på andar. Att hon deltog i sammankomster med spiritister som föll trance och kom med budskap från andevärlden.

Hilmas hjälpande hette Gidro, och tycks ha bistått henne med att utveckla sin konst, som hon själv såg det. Det innebar, konkret, att hon lät sin hand föras av anden in i den stora väven av geometriska symboler, blommor, frukter, färger och tecken. Inte en enda skiss föreligger för dessa märkliga målningar, och inga korrigeringar. Det tycker jag är en intressant berättelse, liksom det faktum att Hilma lär ha sagt: ”Jag känner mig aldrig så lugn som när jag är besatt”.

Anna Laestadius Larsson har skrivit om en av konstens pionjärer. Fotograf: Anna-Lena Ahlström

Hilma målade enligt sin ”ande” flera år innan Kandinsky 1910 kom ut med sin skrift ”Det andliga i konsten”, och det hon målat liknar inte någon annan riktning än hennes egen.

Anna Laestadius Larsson tar ett stort och modigt grepp på sin huvudperson. I sin 300-sidiga roman försöker hon fånga den aparta konstnärinnans liv i en tid då varje skapande kvinna hade en vägg av fördomar att kämpa emot. Hon återvänder ofta till kvinnoförtryck och kvinnokamp som bakgrund. Det är hederligt tänkt, men inte alltid så väl genomfört. De pedagogiska anekdoterna är många. Först efter sextio sidor kommer författaren ikapp sin huvudperson, och först då får berättelsen ett centrum.

Vi lämnar familjeliv, barndom, ungdomens baler, den snälle fadern och den barska modern – som båda ville se henne gift – för den Hilma som 20 år gammal kommer in på Konstakademin. En ovanlig bedrift för en kvinna på 1880-talet.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Elise Karlsson i topp när vi listar fem favoritböcker från mars-april

Här finns mycket stoff att ta av: Kvinnliga konstnärers föraktade intrång på manliga domäner. Väninnornas stöd till varandra. Tidsandan. Konkurrensen om stipendier och det opportunistiska målandet av rätt sorts tavlor, nämligen historiemåleri. Samt uppdelningen av manliga och kvinnliga elever, där de senare fick arbeta i ”Fruntimmersavdelningen”.

I långa stycken förmedlar Anna Laestadius Larsson den nödvändiga historiska bakgrunden. Grundlig research är naturligtvis ett måste för den här sortens roman. Lika nödvändigt är det att sovra i det insamlade materialet.

Moderna museeet visade häromåret utställningen

Jag har all förståelse för författarens vilja att placera den själfulla och individualistiska Hilma i en konkret och konfliktfylld social verklighet. Det behövs. Men problemet är konstnärligt: I vissa kapitel lyfter romanen och får ett organiskt liv, i andra plottras berättelsen sönder av en drift att vara på två ställen samtidigt, i en objektiv berättare, i Hilmas inre liv, i väninnornas små dialoger, i ekonomiska problem, i feministiska synpunkter på tjockmagade herrar och deras förargliga och nedlåtande epitet för kvinnor, hustrur och kvinnliga konstnärer. Omtagningarna är många och bifigurerna rätt ytligt skisserade.

Svårigheterna med en biografisk roman är ju; hur mycket ska man förklara om huvudpersonen, och när ska man lämna en öppning för det ovetbara? I Anna Laestadius Larssons berättarstil blir ämnet på något sätt alltför detaljerat beskrivet. Det lämnar mig, som läsare, med en viss övermättnad.

Bäst är författaren när hon vänder örat mot sin huvudpersons inre värld, eller ägnar sig åt den konkreta vardagen. Det är då jag fattar vad den här boken kunnat vara med lite strängare redigering.

Det som förblir i mitt minne, och som har litterär halt, är bilderna av Hilma och hennes närmaste vänner, av kånkandet på material, och skarvning av finaste papper, så att ytorna ska bli stora nog för Hilmas planer. Den osäkra tillgången till ateljéer. Livet på Munsö vid Mälaren, med enorma uppköp av ägg för äggtemperafärgen. De återkommande ekonomiska problemen som Hilma löser med sin egen flit och bättre beställda vänner. Det snöpliga mötet med dåtidens guru, Rudolf Steiner, och den känsligt återgivna dialogen med brorsonen som ska ta hand om hennes verk. Och – till sist – den späda och ytterst beslutsamma Hilma ensam i sin ateljé, målandes fyrtio dagar i sträck, de tio för tiden ovanligt stora målningarna. ”Vad intet öga sett” – det som vi stod så hänförda inför, på Moderna Museet, för några år sedan.

*

LITTERATUR

Anna Laestadius Larsson

"Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint"

(Piratförlaget)

Annons
Annons
Annons