Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stimmers skog har ändrat karaktär

/

Anders Stimmers målningar av natur har avfolkats och ändrat karaktär. Maria Backman ser bilder av skog som hon inte når in i.

Annons

Anders Stimmer har tidigare visat ett måleri som har sagts föra tankarna till John Bauers skogslandskap och sagolika bildvärld. I ett artificiellt lampljus bland mörka granar och tallar, mossbevuxna stenar, dunkla skogar, förvridna rötter poserade avklädda kvinnor i intrikata samspel med dvärgar, småflickor, gnomer och sagoväsen. Poserande för en betraktare, ofta direkt sökande efter att möta dennes blick, samtidigt som vi som betraktade de halvnakna kvinnorna, också iakttog de varelser som kikade under deras kläder eller var upptagna av egna outgrundliga aktiviteter. Själva seendet, betraktandet och kanske skammen i smygtittandet, har haft en viktig roll i Stimmers bildvärld.

I den nya utställningen har han i stort sett övergivit denna motivkrets och utelämnat figurerna ur landskapen. Här ser vi sex små landskapsmålningar, höga granstammar med lavar som hänger från grenarna, mossa i mjuka kulliga former, en tjärn med näckrosor i kvällsljus, diffusa ljuskällor – helt enkelt svensk barrskog. Där trädstammarna i de tidigare målningarna oftast var torra och bruna med stickiga små grenar är träden nu lite suddigare, mera som hela gestalter och det finns aningar av luft och dagsljus. Den Odd Nerdrum-påminnande hårda ödsligheten i de tidigare målningarna har övergått i ett något mera försonligt tonläge.

LÄS MER: Stimmer på Avesta Art

Det är ett närmast fotorealistiskt avbildande utsnitt ur naturen; färgskalan är inte i traditionell mening målerisk utan bygger snarare med svärta och kontrast än med färg. Motiven, de valda platserna, är inte valda för sina särskilda dramatiska kvaliteter, de är vardagliga till synes tillfälliga utsnitt ur den arketypiska svenska skogen. Det är ingen skog som du speciellt kan känna igen, så fort träden är nerhuggna hittar du inte stigen du har gått på så många gånger. Här finns upprepningen i det vardagliga, träden som växer från marken på samma sätt som gräset växer, upprepningen förstärker föreställningen om miljoner granar som brer ut sig över Sveriges, eller världens, ytor. Den nationalromantiske målaren Marcus Larsson, verksam under mitten av 1800-talet, valde att gestalta det småländska vattenfallet som ett dramatiskt sceneri; granarna böjer sig för vinden, vattnet forsar och dånar, molnen rasar fram över himlen i färger som kolliderar med varandra. Begreppet det sublima, hos exempelvis romantikern Marcus Larsson, den känsla av extas och transcendens som uppstår vid betraktandet av konst som sätter människans mått i kontrast till en överväldigande natur är långt ifrån Anders Stimmers måleri.  Långt ifrån den extatiska besjälade upplevelsen finns kanske i stället ett statement som Magrittes: "Detta är inte en pipa", dvs detta är inte en skog, det är en bild av en skog. Det är grönt och det är träd, ett utomhusrum med träd, det ser ut som skog.

De tjocka, svarta, traditionella ramarna signalerar: detta är konstobjekt. Så – vad vill konstnären uttrycka? Att skogen, liksom konsten, är gjord av och sedd av människan inordnad i ett system av kultur och tanketradition och praktik?

Genom den svarta ramen avgränsas bilden från det omgivande rummet, kvar finns en känsla av att målningarna samtidigt kunde förstoras upp till en fototapet i naturlig skala och omringa mig från alla håll. Jag tänker att jag ändå inte skulle kunna nå in i den här skogen.

Ladda ner den nya DT-appen i Appstore för Iphone eller här i Google play om du har en telefon med Android

LÄS MER: Här hittar du fler artiklar från DT Kultur.

Följ kulturens recensioner och reportage: gilla DT Kultur på Facebook.

Annons
Annons
Annons