Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Påminner om gammaldags följetong

BOK: Gabrielle Björnstrand läser Erika Scotts "Vi ses i Disneyland".

Annons

Hela tiden när jag läser Erika Scotts roman, "Vi ses i Disneyland", tänker jag på tv-serier. Det är så tydligt den sortens dramaturgi hon använder, ett antal centralfigurer som går om varandra från hem, till arbetsplats, till sex med främling. Mycket dialog av det rätt vardagliga slaget och många små cliffhangers, som får mig, precis som när jag följer serier, att vilja veta mer. Det finns moment av intimitet och bra beskrivningar av vardagslivet, och det finns – som sig bör – ett antal konkret skildrade sexscener.

Erika Scotts roman imponerar inte på vår kritiker. Foto: Peter Knutson

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Elise Karlsson i topp när vi listar fem favoritböcker från mars-april

Men varför skriver man en bok? Är det för att man kan? Erika Scott är en flyhänt författare. Jag tycker om hennes driv, och en viss värme i personskildringarna. Men jag förstår helt ärligt inte behovet av ännu en bok om urban medelklass med radhus och ungar och en obehaglig sjukdom som elementa.

Det ges ut för många romaner av det här slaget: Någon kan skriva och hittar sitt ämne. Men angelägenhetsgraden blir aldrig hetare – vare sig språkligt, intellektuellt eller estetiskt – än det skulle varit om, säg, Erika Scott skrivit ett antal fördjupande artiklar i sina mest engagerande ämnen.

Allt man vill ha av en roman är inte att den på smartast möjliga vis kan sätta ihop en historia.

Visst: Hon är bra på naturskildringar, hon är bra på jargong, och en del scener är känsligt skildrade, men tyvärr dras de med in i den allmänna följetongsdramaturgin: Kvinna får cancer, hennes make sviker, själv återser hon en gammal käresta. Mannen är svag, kvinnan är stark, i krisen återfår de sitt allvar och sin ömhet för varandra. Men det är sällan författaren får mig att känna den djupare pulsen av vad som pågår inom dem.

Erika Scott skriver på ett språk som känns hämtat ur tidningsprosa och storstadsmässig smarthet. Jag retar mig på den enorma mängden anglicismer. Det greppet måste dock vara medvetet, tänker jag. Författaren har velat skildra hur kvasiproffsigt det låter när folk hela tiden använder ord som ”outsourca”, ”chilla”, ”pitcha” och så vidare.

De kittlande detaljerna, sadomasochismen, sexuella dejter med anonyma, kontakt med avlidnas andar, allt bakas in i berättelsen på ett sätt som påminner om gammaldags följetonger i tidningar.

Jag tror att Erika Scott kunde vara betjänt av att lämna seriernas dramaturgi och dröja lite längre vid vad hon faktiskt förmår, rent litterärt, till nästa gång. Allt man vill ha av en roman är inte att den på smartast möjliga vis kan sätta ihop en historia.

Annons
Annons
Annons