Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Orkestern och dansarna bäst i Dalhallas stora Carmen-satsning

/
  • Pers Anna Larsson och John Daszak i huvudrollerna svarar för mycket bra skådespelarprestationer.
  • Man önskar mer virilitet i Escamillos (Krister St. Hill) paradnummer
  • Spåarian inramas av rök och dödsänglar i vattnet. Detta är föreställningens visuellt starkaste parti.

Dirigenten Daniel Blendulf får Dalasinfoniettan att glänsa i Dalhallas stora Carmen-satsning och inslagen med streetdans till klassisk musik fungerar mycket väl, konstaterar Jens Runnberg.

Annons

När Frasquita och Mercédès halvägs in i Carmen spekulerar om sin respektive framtid hoppas den ena på en vild och farlig älskare som leder ett band med 100 rövare och den andra på en rik gubbe, närmast kunglig, som har den goda smaken att kort efter äktenskapet dö och låta henne ärva alla rikedomar.

Det förra ödet förefaller onekligen troligare än det senare – de försörjer sig som kvinnliga distraktioner i en smugglarligas operationer över gränsen.

Kärleken är operan igenom något undflyende, det som inte är just nu, det som Carmen beskriver som en upprorisk fågel. På franska ligger uttalet av L’amour (Kärleken) farligt nära uttalet av La Mort (Döden), men det är ingen frälsande kärleksdöd som bär dramat, som hos Wagner, utan en sjaskig knivdråpardöd, en död som röjer hinder, andra människor, ur vägen i en lukrativ smuggling av åtråvärt gods mellan länder eller i knivdueller på liv och död om en icke beständig kärlek.

Kärleken ja, denna Carmen är den tredje uppsättningen i Dalhalla och båda de senaste titelrollsinnehaverskorna Anzelina Shvachka och Pers Anna Larsson, har betonat att deras rolltolkningar bottnar i att det inledningsvis faktiskt finns äkta kärlek mellan José och Carmen, men att Carmen lämnar honom för att skydda honom (Shvachka) samt att det sker för att Carmen inte vågar blotta sig (Larsson).

Jag är inte så säker på det. Förklaringen till att Carmen blivit kanske världens mesta opera kan ligga i att hon faktiskt menar det hon säger. Det kan vara så radikalt att amorös ombytlighet, nya kickar, systematiskt flörtande, stort urval och en cynisk pragmatism i bedömningar av vilken kärleksaffär hon kan dra kortsiktig fördel av blivit ett rationellt livsval för Carmen.

Det är på många sätt rätt att se Carmen som operakonstens stora, första moderna kvinnogestalt. Det är heller ingen tillfällighet att verket skrevs för just Parispubliken, huvudstaden i det land där litteraturens realism var så stark, med namn som Stendahl, Balzac och Hugo, vid en tid när de kom att följas av exempelvis Zolá, som var en av dem som tog inriktningen hela vägen till naturalismen.

Carmen är en föregångare till det som senare skulle blomma ut i den italienska verismen.

Hon lever i 1820-talets utanförskap, försörjer sig själv som fabriksarbeterska, bor i en vagn och hör till den romska folkgruppen, vid den här tiden betraktad med både rasism och exotism. Därmed ställer verket upp precis de effektiva motsatspar mellan framför allt José (dramat äger i själva verket rum i José som rätteligen borde betraktas som huvudgestalt) slits mellan.

Här finns de klassiska motpolerna frihet och plikt, nomadliv och byliv, kriminalitet och hederlighet, stad och land. Här finns ett bejakande av en livsförbrukande livsglädje.

Folkhälsominister Gabriel Wikström uppmanas starkt att undvika uppsättningen – han skulle kunna få slaganfall inför påståenden om hur coolt, sensuellt, njutbart och frihetsbejakande det i själva verket är för kvinnor att röka cigaretter (lika skandalöst 1875 som nu).

Uppsättningen har enligt regissören Ulrik Qvale tagit sin utgångspunkt i vår samtids Europa där stora grupper inte etablerar sig i samhällslivet, marginaliserade grupper, men regin kunde varit väsentligt klarare på denna punkt. De små strykningarna, bland annat av episkt poänglösa barnkörer, är dock välavvägda.

Koreografin av Ambra Succi ger föreställningen en påtaglig samtidskänsla, med sitt moderna kroppsspråk. Dansen är mycket väl utförd och lyhörd inför Bizets musik. Allra bäst är en tidlöst suggestiv dans i rök och vatten (!) under Carmens varsel om den förestående döden.

De bästa operauppsättningarna i Dalhalla har varit innovativa i användningen av scenens spektakulära inramning. I denna Carmen jagas smugglarna av sökarljus på kalkbrottsväggarna, gestalter firas ned från det höga scentaket och tre ekor används i en suggestiv entréscen, men uppsättningen hör inte till de mest innovativa när det gäller att fullt ut använda sig av Dalhallas inneboende möjligheter att göra grand opéra. Greppet att låta scenbågen illumineras i rött i fjärde akten, i interaktion med den enda gestalten i rött – Carmen – är anslående effektivt.

Dalasinfoniettan, placerad fullt synligt på scenen istället för i orkesterdiket, är utbyggd med sisådär 50 procent, och spelar, med reservationen att en sådan besättning inte medger det lustfyllt gräddiga stråksoundet, på ett alldeles hänförande vis.

Minus någon liten miss i ett trumpetintro finns en klarhet och precision som är utsökt. Ljudproduktionen, som medger att en harpa och flöjt ensamma kan fylla ljudrummet ända upp till den 51:a raden i entr’acte-stycket mellan akt II och III förtjänar genomgående ett mycket gott omdöme.

Dirigenten Daniel Blendulf avstår den hetsiga febrighet som inte sällan vidlåder tolkningstraditionen – hans orkester blir sakligt berättande. Valen av tempi är genomgående långsamma och i fallet med En vain pour éviter (Spåarian) rent av anmärkningsvärt långsamt.

Många av faktorerna som skulle kunna göra premiären av denna uppsättning till en av arenans mest minnesvärda operakvällar finns alltså på plats, men det är särskilt en byggsten som sänker utfallet från riktigt bra till habilt – rösterna.

Redan under en konsert i Dalarna 2011, i Cassels i Grängesberg, visade tenoren John Daszak i Josés La fleur que tu m'avais jetée (Blomsterarian) att han har röstliga begränsningar som gör Josés lyrisk-dramatiska parti, problematiskt för honom.

Höjden blir pressad och i höga röstlägen tänjs vibratot ut ordentligt. Daszak gör sig bättre i en tyngre repertoar. Daszak gör emellertid en gripande skådespelarprestation, särskilt i slutduetten, som den desillusionerade och till slut psykotiske kvinnomördaren.

Krister St. Hill debuterade med Escamillo för 33 år sedan och har inte längre den röstliga virilitet och pondus åhöraren längtar efter i Votre toast (Toreadorarian). Skådespelarmässigt strålar S:t Hlll med en påtaglig spelglädje.

Pers Anna Larsson enorma sångliga intelligens gör att hon disponerar sin roll mycket väl röstligt (inåtvänt, återhållet - snarare än i den breda tolkningsfårans bjärta expressivitet), men Larsson har haft bättre sångarkvällar i Dalhalla (och på världens stora scener). Och ingen äger scenen med en sådan intensiv närvaro som Larsson.

Det är i stället i mindre roller man hittar sång av högsta klass. Anne Wik Larssen är intagande fri, tät och klar som den naiva Micaëla (tredje aktens Je dis que rien ne m'épouvante är avgjort föreställningens höjdpunkt) och så kan omdömet även lyda för Sanna Gibbs (Frasquita) och Carolina Bengtsdotter Ljung (Mercédès).

Annons
Annons
Annons