Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyckad premiär för kraftigt omgjord Carmen i Floda

/
  • Uggle Carin (Carmen) förklarar sin kärlek till mästerflottaren Eskil Nilsson (toreodoren Escamillo).   Foto: MATS PÄRSSON
  • Löjtnant Lanz (Zuniga) beordrar Jona (José) att arrestera Carin (Carmen) för ett knivhot.    Foto: MATS PÄRSSON
  • En stor del av folket i bygden är engagerade på och bakom scenen.   Foto: MATS PÄRSSON

Uppsättningen av Carmen i Dala-Floda är lyckad och kommer troligen tillbaka också i nästa sommars operafestival.

Annons

Det finns flera förklaringar till att premiären på Dala-Floda Carmen/Uggle Carin möttes av långa stående applåder av en fullsatt salong på onsdagskvällen. Konceptet med närodlat och lokalproducerat, toppat med nationella stjärnor är väl utmejslat. Tänk på Jarl Kulle i Himlaspelet, (omgiven av traktens teateramatörer på scen och halva bygden engagerad i det praktiska runtomkring) (man har startat föreningen "Annas stödtrupper" för festivalens konstnärliga ledare).

Uppsättningen pålar också ned operans handling på plats - det är en imponerande research och kreativ fysisk anpassning hon svarar för, regidebuterande Lotta Lindqvist, tillsammans med den konstnärliga ledaren Anna Eklund-Tarantino. Slutligen kan inte Jonas Dominiques fria och fräcka arrangemang av Bizets musik, ibland med påtaglig jazzdoft, överdrivas när det gäller hur väl helheten faller ut.

Dala-Floda på 1940-talet är en myllrande, dynamisk plats, med rallargäng som blivit kvar, fäbodkullor i bergen, bykullor i färd med tvätten i älven, norska motståndsmän gömda på Älgberget, kompani ur Dalregementet på febrig vakt, fräcka smugglare med trad av människor och gods från det naziockuperade Norge samt testosteronstinna flottare vars livsfarliga insatser mot brötarna förvandlas till skådespel för de äventyrslystna sockenborna.

Allt är extremt lyhört kostymerat av Nils Harning - verkligen utsökt.

Det finns många bra grepp i den kraftigt omarbetade texten, folktro om Näcken, hartassar och spådomar i kaffesump har arbetats in, folkmusiken tar plats (Zachariassen spelar själv) och ortsnamnen (Vansbro är en storstad med stadshotell!) gör att skeendena fäster bra.

Utöver en lång, råddig inledning med struken ouvertyr, alldeles för många folkdanser, en för episkt oklar pantomim och barnkör är regin nästan genomgående lyckad. Lindqvist väljer en väsentligt mörkare bild av Don José (norrmannen Jona).

Inte bara flyr han från ett explicit dråp i Norge och tar värvning vid kompaniet med ett förfalskat pass, han sticker också ned Zuniga (löjtnant Lanz) och är våldsam mot Michael (Michaela) från hembyn. På det sättet blir ju Carin hans tredje övergrepp och inslaget med stegrad desperation försvinner.

Förloppet är charmigt ackompanjerat av den lilla orkestern där Dominique är stehgeiger och dirigent från kontrabasen längs fram och där violinisten Maria Lindal valt Dala-Floda i stället för Drottningholm i år. Det finns ett utrymme för improvisation i arrangemangen, och ibland blir inte dessa så lyckade, men inramningen är ju varmt tillåtande denna kväll.

Inte en utan två klasser bättre än övriga på scenen är Paulina Pfeiffer som Carin (Carmen). Sopran som hon är har hon ändå inga problem med rollens tessitura och går enkelt ned i källardjupen i till exempel Spåarian. Övriga i ensemblen är mycket jämna, men lyssnaren gläds ju åt fräschören i unge tenoren Mattias Gunnaris (Mikael - ja, Mikaela är en mansroll i uppsättningen) röst.

Synd att han sprack lätt i sin sista aria.

Uppsättningen är planerad att komma tillbaka nästa år.

Läs också Kärlek, våld och flott flottare – opera på bygdens eget vis

Fler kulturnyheter hittar du här.

Annons
Annons
Annons