Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Åh, en sån Romeo!

/
  • Sanna Gibbs gör rollen som Julia mot Ethel Schelin som amman.
  • Romeo och Julia i Ludvika dominerades av tenoren Torbjørn Gulbrandsøy, den finaste tenortalang Jens Runnberg hört sedan Tobias Westman häromåret

Tenoren Torbjørn Gulbrandsøy har den största talang Jens Runnberg hört sedan Tobias Westman. Med Gulbrandsøys Romeo blir Gounods opera i Ludvika en fin framgång för Riksteatern.

Annons

Charles Gounod berömmelse vilar i dag på en fin Ave Maria och hans två operor Faust och Romeo och Julia. Just framgångarna för dessa två operor har under perioder placerat honom bland de två-tre mest framförda operakompositörerna i världen.

Det beror ingalunda på någon särskilt utvecklad känsla för varesig Goethe eller Shakespeare, Gounod och hans librettister tycks till skillnad från exempelvis Verdi och hans ha varit tämligen ointresserade av grundstoffet.

Drastiska omskrivningar gjordes, och dessa har i sin tur bearbetats till nära oigenkännlighet sett till epiken i Riksteaterns nu turnerande version, som angjorde Ludvika på tisdagskvällen.

Kvar i berättelsen är bara Romeo, Julia, amman, Julias far, prästen Lorenzo och hertigen av Verona. Mercutio, Benvolio, Grégorio, Stéfano, Tybalt och Paris, som ändå fanns med i Gounods förenkling av Shakespeares verk - de är alla strukna. Delar av deras betydelse för berättelsen finns med i inspelade körsekvenser (med utsökt körsång).

Någon hundramannaorkester, kör och balettensemble är förstås inte heller med. Men givet förutsättningarna för en turnerande kammaropera gör Paula af Malmborg Ward en strålande insats med att konvertera Gounods rika partitur till piano, violin och cello.

Föreställningen kommer med en scenografi som bara tar en tredjedel av Avenys A-scen i anspråk. Den ger å andra sidan en suggestivt futuristisk inramning till detta 425 år gamla drama; tre skärmar med mängder små lampor åskådliggör natthimmel, soluppgång, salsfönster eller utgör bara ett ödesmättat krucifix, allt efter behov.

Det var roligt att just Ludvika var värd för uppsättningen; en på en avgörande punkt misslyckad La Bohème hade Sverigepremiär där för ett och ett halvt år sedan.

Då sjöngs det inte väl. Men på tisdagskvällen sjöngs det desto bättre. Det är faktiskt sällan man hör en så välklingande tenor som Torbjørn Gulbrandsøy har tillgång till. Den har övertoner, virilitet, höjd, ungdom och expansion som förutskickar en internationell karriär.

Lägg därtill Bengt Krantz outslitiga basso cantante i rollerna som Lorenzo och hertigen och publiken bjuds två verkligt strålande röster. Då kan man fördra att sopranen Sanna Gibbs halkar omkring i glissandon och inte får till diktionen i Juvelarian och duetterna.

Med så minimal besättning som här vill det till att instrumentalisternas spel är bekvämt med en närmast solistisk roll. Och det är också fallet med såväl violinisten Ylva Larsdotter som cellisten Viktor Nordlien (pianisten Bo Wannefors har en mer tillbakadragen uppgift) från vilka vi hör utlevelse och finesser.

Annons
Annons
Annons