Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Världen når in i årets Avesta Art

/
  • En film visas hur detonationen river sönder inredningen i den virkade lägenheten Olek deltar med i Avesta.
  • Francesco D'Inceccos verk är en hotfull installation med burar, vapen och gestalter med svarta själar för ansiktet.
  • Londonbaserade konstnären Alexandra Carrs verk
  • Karen Oetling och Erik Ravelos fem stora verk på plåt relaterar till de syraattacker som kvinnor utsätts för.
  • Den New York-baserade konstnären Olek, känd för sina storskaliga virkade verk, gör sin första utställning i Sverige. Här hennes virkade lägenhet före detonationen.
  • Helene Schmitz har fotograferat en paradvåning i Stockholm som eldhärjats.

Ordning på väg mot kaos, hemmet efter katastrofen och ett tyst hot om terror är teman när några av världens främsta samtidskonstnärer ställer ut tillsammans.
Cecilia Ekebjär ser ett Avesta Art som vänder blicken utåt och skildrar världen.

Vi har haft några år där jaget stått i fokus i konsten, blicken riktad inåt, sökande och prövande. Inget fel i det, tvärt om det är också ett sätt att berätta om världen genom jaget, ofta landar det privata i något allmängiltigt, ett konstaterande: "du och jag är inte så olika". Men någonting har hänt. Kanske har de senaste årens krig, flyktingströmmar och terror suddat ut gränsen mellan jaget och världen? Vi är alla påverkade av det som sker, vi kan inte stänga dörren och känna oss helt trygga ens i det egna hemmet.

Det senare ett påstående som blir särskilt påtagligt i Oleks verk, den polska konstnären, sedan många år bosatt i New York, har i sin virkade installation inspirerats av den gamla arbetarbostaden som finns bevarad i Visentparken i Avesta. Tillsammans med kvinnor på flykt från Syrien och Ukraina har Olek virkat fram hela inredningen i full skala, klätt väggar, bord, golv och inredningsdetaljer med det mjuka garnet i glada och glittriga färger.

I Oleks verk har hemmet fått en inramning av röd stuga med vita snickerier, en idyll. Men den är en idyll i spillror.

Från början hade Olek tänkt bygga verket kring tidsgapet mellan ett fruset 30-tal och samtiden. Så såg verket ut fram tills i tisdags, fyra dagar före utställningens öppnande. Idén om konstverket förändrades vid hennes andra besök i Avesta, hon landade dagen efter vårens terrordåd i Bryssel. I Avesta hade hon fått fin kontakt med kvinnorna som hjälpte henne att virka, de visade bilder på sina sönderslagna och av bomber utraderade tidigare hem.

"Det blev omöjligt för mig att bara visa ett vackert verk när världen ser ut som den gör", säger Olek som heter Agata Oleksiak i passet.

I en film intill den röda stugan får vi följa hur en detonation spränger inredningen, tryggheten i den röda stugan är förstörd, den lilla världen hotad.

Italienske konstnären Francesco D'Inceccos verk inte långt ifrån Oleks röda stuga i marinverkshallen tar vid med liknande tema. Beväpnade gestalter med svarta sjalar för ansiktet är satta i burar. Men vi är inte säkra ändå. Ovanför oss snurrar sakta ett ensamt gevär, längre bort står en missil uppställd, redo att skjutas av. Gestalterna i burarna som relaterar till krig, gatuvåld och marginalisering ser uppgivna och rädda ut. Det finns inget "vi och dem" säger verket, rädslan och osäkerheten gör inget urval och går inte att rusta sig emot.

På ett subtilare plan kan samma motiv läsas i Londonbaserade konstnären Alexandra Carrs verk. Hennes experimentella skulpturer ställer litet mot stort och undersöker vår uppfattning om verkligheten. I verket "Black Matter" använder hon magnetism för att skapa strukturer och former med järnfilspån, strikta linjer som blir upplösta i kaos - och sedan sorteras i ordning av naturvetenskapliga lagar igen. Det är ett stort och fascinerande verk som det är lätt att fastna länge framför.

Även tjeckiske konstnären Jakub Nepras relaterar till naturens ordning krockad med människans uppbyggda strukturer i sina två myllrande videoverk. Som en stor organism, ett eget mikrokosmos, rör sig verket "Liana" över väggen i järnverkets svartaste sal, då och då upplevs formen som ett öga, rollerna svänger, betraktaren blir betraktad.

Temat för årets Avesta Art är inte "världen" som man skulle kunna tro, utan struktur. Någon som de 16 medverkande konstnärerna tolkat på olika sätt: strukturer relaterade till tid, makt, kön, språk, naturvetenskap och textur är exempel på hur de inbjudna konstnärerna väver in begreppet i sina verk.

I Karen Oetling och Erik Ravelos fem stora verk på plåt finns flera olika tolkningar av "strukturer". Dels den uppenbara, plåtens släthet som upphör där syra frätt fram motiven av fem kvinnoansikten, dels makt- och våldsstrukturer. De fem kvinnorna utgör ett litet utsnitt av de tusentals kvinnor som de senaste åren blivit utsatta för syraattacker. Effekten plåtarna skapar förstärks av den fina belysningen och placeringen i järnverkets största rum, valsverkshallen.

Visst finns det verk med sinnligare och lättare anslag i årets utställning. Men det är ändå de fem kvinnornas ansikten, den sprängda idyllen och en känsla av ordning på väg mot kaos som följer med ut från den stora industrilokalen i Avesta.

LÄS MER: Så var förra årets Avesta Art

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons