Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Arbetarkonst i Ahlbäcks fotspår

/

Förmågan att förmedla rörelsen i arbetet var konstnären Johan Ahlbäcks signum.
Genom åren har stiftelsen i hans namn delat ut 21 priser till konstnärer som verkar i Ahlbäcks anda. Thomas Fahlander läser en nyutkommen samling med pristagarna och funderar hur den samtida arbetarkonsten mår.

Annons

Det finns många sällskap samlade runt författare och bildkonstnärer i vårt land. En gång om året samlar de sina kärntrupper och delar ut pris i sällskapets namn. I Dalarna flockas de i Västerbergslagen: Dan Andersson-sällskapet, Werner Aspenström-sällskapet och Johan Ahlbäck-stiftelsen.

Johan Ahlbäck (1895-1973) lämnade Smedjebackens valsverk och studerade på Konstakademien i Stockholm för att sedan återvända till hembygden. Som konstnär kom han att koncentrera sig på att skildra arbetslivet i gruvorna, i skogen och inom den tunga industrin. I övrigt låg kraftsport, gymnastik och vegetariskt kosthåll på den dagliga agendan.

Som konstnär var Ahlbäck ojämn, men hans motivval har gjort att han kommit att omhuldas efter sin död. Framförallt lyckades han fånga kraften i rörelsen vid arbetet i skogen, i smedjor och hyttor.

När Johan Ahlbäck-stiftelsen ger ut en bok med en redovisning av 21 pristagare så blir det både ett mått på stiftelsens förmåga att finna värdiga pristagare och standarden på dagens arbetarkonst.

Den som bäst fångar rörelsen är Åse Marstrander (pristagare 1999) som håller tecknarpennan i en rörlig, nervös hand. Ulla Zimmerman (1996) och Roine Jansson (1998) närmar sig individerna och berättar om ljus och rörelse i arbetet.

Annars skildras stålverk och gruvor som en plats för sökandet efter estetiska motiv. Smältan lyser upp arbetaren som bemästrar kraft och hetta. Vattnet stänker från gruvborren, strålkastaren lyser upp och det blir ett motiv. Det är arbetet som kommit att göra arbetarna till övervakande av maskiner, inte utförare av själva arbetet. Det är…snyggt, men var finns Johan Ahlbäcks öga för kraften, språnget, upplevelsen?

Gösta Backlund (1997) och Svante Rydberg (2001) vänder sig bort från den traditionella arbetarkonsten. Deras bilder reducerar landskapet, hav och skog vilket blir kraftfullt.

Jo, förresten, 2010 fick Yngve Svedlund priset. Han är den som kanske ligger närmast Ahlbäck. Han skildrar människan med sina instrument, sina verktyg. Dessutom är Yngve en hygglig boxare jag ogärna gör mig osams med.

Annons
Annons
Annons