Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hagman frestar fortfarande

BOK: En av vårens mest hypade romaner är Per Hagmans "Allas älskare, ingens älskling". Cecilia Ekebjär och Kristian Ekenberg dubbelrecenserar och konstaterar att de hoppas att Hagman inte dröjer för länge med nästa bok.

Annons

Per Hagman är tillbaka med sin första bok sedan ”Vänner för livet” från 2010. En bok som presenteras som en roman av förlaget, där det är Per Hagman själv som är huvudperson. Läsaren får följa hans kringflackande liv, från skumma barer i Nice till krogjobb på Marstrand. Med kronofogden i hälarna filosoferar Per Hagman om sin samtid och odlar loserrollen samtidigt som hans generationskamrater för länge sedan har blivit föräldrar och sitter med feta banklån.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Per Hagman är tillbaka med en ny bok. Foto: Petra Hallberg

Kristian: Hjälp, Per Hagman har blivit Ulf Lundell! Hinner jag tänka i början av läsningen av ”Allas älskare, ingens älskling”, en titel som för övrigt förtjänar beröm. En gnällgubbe som läser tidningen, blir arg och skriver av sig. De svaga delarna återkommer i romanen, men efter inledningen blir det ändå betydligt mer intressant. Hagman skriver, med en rolig formulering, att han ”förvandlats från världens äldsta tonåring till världens yngsta pensionär”. Just detta, att han i sin gubbighet ändå har behållit tonåringen i sig, gör att jag förlåter honom mycket. Men, Cecilia, går det verkligen att skriva en generationsroman för 50-åringar?

Cecilia: Ja visst, men jag tvivlar på att den här kommer att kallas det. Jag tror att få snart 50-åringar känner igen sig i, eller vill leva det liv Per Hagman beskriver. Men jag önskar att fler tänkte som Hagmans huvudkaraktär, med en nyfiken och förlåtande blick på sina medmänniskor och med obefintligt intresse för ägodelar och status. Jag läser ”Allas älskare, ingens älskling” (ja, underbar titel som kommer igen som ett slags hjärtrytm genom romanen) som en fortsättning på ”Att komma hem ska vara en schlager” från 2007 där han försökte göra upp med sig själv och sitt kringflackande liv. I den här romanen är det som att han har landat i, och accepterat att han är rotlös – att han känner sig hemma hos alla och ingen.

Kristian: Nej, jag skämtade lite med uttrycket generationsroman. Skillnaden mellan Per Hagman och hans generationskamrater är att han fortsatt att utforska vad som händer efter generationsromanens sista sida. Jag vet dock inte om jag kan hålla med om att han ser med förlåtande blick på sina medmänniskor. Bara om de är halvkriminella original på en bar i Palermo, inte om de gör karriär i Stockholm. Föraktet i hur han beskriver dem repellerar mig nästan lika mycket som Hagmans förvirrade politiska utspel. Om jag däremot ska lyfta fram någonting sympatiskt i texten, är det hur Per Hagman beskriver naturen och att hitta det värdefulla i det lilla.

Cecilia: Hur han identifierar sig med skatorna, plockar spröda örter och vaknar lyckligt i ett landskap som målat av Bruna Liljefors? Nja, inte det som berör mig mest i berättelsen. Med lite distans till texten återkommer jag till formen, att den är skriven över så lång tid (fem år?) och ändå känns sammanhållen. Bland annat med ett tema om de tunna banden, relationer, som håller ihop hans tillvaro, som också anspelar på titeln. Han vågar också bryta upp formen, en slags reseberättelse, med några korta noveller, jag tycker att det funkar fint, att de gör texten som helhet bättre.

Kristian: Carina Rydberg är en återkommande referenspunkt när jag läser denna bok. Även hon lyckas i romaner som "Den högsta kasten" göra litteratur av sitt eget liv. Per Hagman ska dock ha cred för att han inte behöver någon passionshistoria för att hålla intresset puttrande. Det är imponerande hur han spinner text ur i stort sett ingenting. Jag förknippar Per Hagman med de krönikörer som kom fram under 1990-talet, många av dem oläsbara i dag. Ingen nämnd, ingen glömd. Hagmans stil har åldrats med större värdighet.

Cecilia: Jag tycker att han skriver bättre än någonsin. Ja, kanske lite Rydberg, en annan koppling är Birgitta Stenberg eller Tone Schunnesson som också skriver reseskildringar kryddade med sex, knark och sprit. Men det gäller mer den yngre Hagman. Resorna och vinet är fortfarande centralt, men berättelsen är strippad på både sex och knark. Mest lust verkar den snart 50-årige författaren känna inför ostron, sardeller och hemsaltad kapris. Som läsare är det inget jag beklagar.

Per Hagmans kringflackande liv är ämnet för

Kristian: Ja, jag är kanske inte lika förtjust som du är, men nog är Per Hagman betydligt mer angenäm att hänga med än vad jag befarade av de första sidorna. Jag hoppas att han inte väntar lika länge med nästa bok (och han får gärna skriva självbiografiskt igen, novellerna övertygade mig inte). Vad säger du, ska vi lämna Per Hagman ensam vid bardisken för den här gången?

Cecilia: Ja, hoppas den personliga konkursen inte påverkar utgivningstakten, han får väl inte ha inkomster över miniminivå på ett tag. För mig får han gärna återkomma snart med både noveller och självbiografiska reseberättelser.

Annons
Annons
Annons