Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fickor av kosmopolitiskt lugn

Annons

Jag kom hem till Stockholm i tisdags kväll men har fortfarande Tokyo kvar i kroppen.

Frukostsushi på Tsukiji Fish Market. Den bästa råa fisk jag smakat. Äter man den på morgonen, när kroppen är ren, väcker den feta tonfisken kroppens egna endorfiner till liv. Vi äter tio bitar var men knallar mot tunnelbanan lättare än när vi kom. 

Det japanska klädmärket Freewheelers butik Desolation Row i utkanten av Harajuku. Med så mycket återskapad artonhundratalsamerikana – jeans, skinnjackor, kostymer – att man går därifrån som Charles Ingalls i Lilla huset på prärien.

Den sammetsinredda whiskybaren på en bakgata till Shibuya crossing. Mer intim än ett genomsnittligt svenskt utedass. Där vi alldeles ensamma unnar oss en sängfösare innan kvällsdimman slår över i nattmörker.

Jag trodde Tokyo skulle vara neon och dånande spelarkader, ogenomträngliga folkmassor och oöverskådlig urbanitet. Men jag har aldrig varit i en storstad som samtidigt är så stilla. Ett par steg från huvudstråken öppnar sig gränder med det slags ro man bara hittar i mycket stora städer. Fickor av kosmopolitiskt lugn, så annorlunda från den provinsiella händelselösheten.

Min medresenär Martin, till vardags bosatt i New York, är specialist på mat. Själv älskar jag kläder. Under en dryg vecka upptäcker vi en hantverkskultur så hängiven och virtuos att den ställer alla urbana klichéer på ända. Visst är Tokyo artificiellt och föränderligt. Men i de tillfälliga husen återskapas rotkultur mer autentisk än originalen. Titta, säger ett butiksbiträde på klädbutiken Heller's Café i Daikanyama, och pekar på nitarna på bakfickan på ett par nya jeans: gröna av ärgad koppar.

Förbryllade taxichaufförer kör oss till återvändsgränder. Där de västerländska subkulturerna når sin högsta form. Tokyo är ett myller av sådana förädlade uttryck.  

Efter en vecka känns det märkligt att landa i Sverige. Inte minst om man som jag i allt för hög utsträckning låter sin vardag präglas av de sociala medieflödena. När jag väntar på bagaget på Arlanda efter 15 kylslagna timmar i luften läser jag en kolumn av Aftonbladets debattchef Ehsan Fadakar. Fadakar är kritisk mot mediekonsumenternas preferenser. På treårsdagen av krigsutbrottet i Syrien skrev Ehsan Fadakar en mängd tweets om inbördeskrigets personöden. En effektiv metod att förlora följare. Han läser första delen av min DN-kollega Niklas Orrenius reportage om flyktingströmmar från samma krig och beklagar att artikeln då bara delats omkring 500 gånger på Facebook och inte nått överst på DN:s lista över mest lästa artiklar på nätet.

Ehsan Fadakars frustration är begriplig. Alla som skriver i tidningen önskar ibland att läsarna prioriterade annorlunda. Men just därför måste man som enskild reporter och redaktör vägra internalisera de räknesnurror som nätupplagorna så generöst tillhandahåller.

Tokyo påminner mig om detta. 35 miljoner människor. Lika många parallella offentligheter. Att vistas i ett samhälle utan synbart centrum är ensamt men samtidigt befriande. I grändernas minimala restaurangkök och designverkstäder värderas inte resultatet efter besöksstatistik. Det är just detta som är det kosmopolitiska. Att stå på torget och räkna besökare är det som utmärker provinsen.

Annons
Annons
Annons