Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Essä: Vad vill växterna säga oss?

/

Vad gör oss nyttiga?
Vad gör oss mänskliga?
Vad vill växterna säga till oss? Konstnären Annika Erixån lyssnar in i den trädgård som snart går in i vila.

Annons

Den globala spelindustrin förväntas om två år omsätta 500 miljarder svenska kronor. Sverige är på hugget om marknadsandelar, spelindustrin förutspås bli nästa stora exportmarknad, när tillverkningsindustrin flyttats till lönbilligare länder. Vi kan spela på nätet, på ATG och i telefonen. Städning blir en sport när vi samlar poäng i en app för dammsugningsturnering. Vi räknar steg och springer in poäng, företag kan använda mobiler när jobbet blir en tävling, barn ska lära sig genom spelappar i skolan. Vi jämför, väger och sätter prislapp på alla aspekter av livet. Rankar, motiverar, klättrar och mäter mot mål. Det ska göra livet meningsfullt.

På Villa Fraxinus har vi under sommaren fört samtal med en trädgård. Åtta konstnärer försjönk i var sin växtplats och sökte kontakt med existensens innersta väsen. Till det yttre blev resultatet skulpturer, objekt, performance och målningar inbäddade i grönska.

Fyratusen besökare trotsade en kylig sommar och letade runt efter konst i frodig växtlighet.

Vad såg de? Vad hörde de?

Filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback har skrivit fram skillnaden mellan naturvetenskap och natur-vetskap i kritik mot att se människovärdet enbart ur ”nyttigt brukbara” aspekter.

Hon menar att det är tid för en ny humanism, eftersom värderingarna vi bygger samhället på formar vårt tänkande och tvärtom. I boken "Att tänka i skisser" kastar Cavalcante Schuback filosofiskt ljus över relationen mellan tänkande och bildkonst. Vad händer mentalt i mötet med ett konstverk? frågar hon. Den förhöjda närvarokänsla som kan uppstå i en bild, är ett glapp mellan det jag vet och det jag upptäcker. I det uppstår ett tyst utrymme för egna inre bilder, känslor och tankar. Paradoxen är att genom att fjärma sig från verkligheten, kommer man det samtidigt närmare. På så sätt speglar vi oss själva i konsten.

Forskaren Cavalcante Schuback menar att människan i stället för att stå över naturen, själv är ett stycke ovärderlig natur. Att vi bör se oss själva som en del av jordgloben. Lika värnlösa och beroende av varandra, lika hotade som vår omgivande miljö. När vi speglar oss i en avbildning av naturen kan vi komma i kontakt med denna vetskap. Avlastas vår egen sårbarhet. Bekräfta vårt sanna behov av meningsfulla sammanhang. Bara så kan vi ta hand om varandra och överleva som art, menar filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback.

Så tillbaka till våra samtal med trädgården. Till det yttre blev resultatet oanvändbara objekt. Ett i plexiglas inneslutet schackspel som man inte kunde spela med, en röd grind mitt i skogen som varken kunde öppnas eller stängas, en by med vattenfyllda hus där ingen kunde bo, ett blygt utlämnande odödligt helkroppssjälvporträtt i brons, ett svidande vackert men oseende öga och ett par förgyllda betongvingar som inte kunde lyfta. Är dessa oanvändbara ting onyttiga? Är konst onyttigt? Inspirerad av Cavalcante Schuback tänker jag att genom att placera konst i en omgivning av förlåtande grönska ger man besökarna en ny chans att återupptäcka skogen runt om. Blommorna, vattnet och träden får en röst när konsten står stum där emellan. Vi kan också spegla oss i de onyttiga tingen och våga erkänna vår egen inre onyttighet, som gnager så svårt där under den fina fasaden. Rädslan och oron i beroendet av varandra kan ta paus för doften av liv. Vi snuddar vid förhöjt medvetande om vår ändlighet.

Trädgården viskar hoppfullt om ett enklare sätt att leva och älska. Att vi duger som vi är och redan är fria att leva som vi vill. Därför är det till synes onyttiga i konsten vårt allra nödvändigaste användbara. Ett svar på frågan om vårt djupast mänskliga behov.

Fotnot. Att tänka i skisser: essäer om bildens filosofi & filosofins bilder, Glänta produktion, 2011.

Marcia Sá Cavalcante Schuback 2010.

Annons
Annons
Annons