Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Den dagen det blir tråkigt slutar jag"

/
  • Kyrkokören hemma i Leksand var Johan Wikströms första möte med sången. I dag arbetar hans om musikalartist och skådespelare sedan tjugo år. I sommar ser vi honom som Hellgum i Ingmarsseplet.

I sommar stämmer DT träff med kulturutövare från länet och ställer frågor om kulturvanor, Dalarna och livet så här långt. Tipsa gärna oss vem du vill läsa mer om. Först ut är musikalartisten Johan Wikström, uppvuxen i Leksand.

Annons

Naturvetare, ekonom och halvt yrkesmilitär. Det tog några utbildningar innan Johan Wikström förstod att det gick att göra ett yrke av sin hobby. I dag har han arbetat som musikalartist i 20 år och gör debut som Hellgum i Ingmarsspelen.

Vi träffas på scenen, som är gårdstunet framför Jerusalemfararnas hus, beläget i Storänget i Nås.

Han har repeterat intensivt i några dagar, första delen av spelet talar Hellgum nästan oavbrutet.

– Men det har gått bra, mycket för att det är så kul att vara här. Att få komma hem till Dalarna och vara med och berätta den här historien som faktiskt fortfarande är levande i bygden.

Wikström har bott utanför länet sedan slutet av 80-talet. Sedan 1992 i Skåne dit han flyttade när han blev antagen till scenskolan.

– Jag ville bli musikalartist. Hade sjungit i kören hemma i Leksand, med Borlänge musikteater och satt upp grejer i Uppsala. På scenskola fick jag höra att jag sjöng bra, men det var ju bra för att vara skådis. När jag sedan sökte musikaljobb låg jag långt efter. Det blev ett bryskt uppvaknande. Men det fick mig också att ta hjälp och bli en bättre sångare.

Och bra har det gått. Sedan examen har han jobbat nästan oavbrutet.

Han har medverkat i musikaler på Värmlandsoperan, Malmö Opera, GöteborgsOperan och Theater des Westens i Berlin dessutom har han synts i Wallanderfilmen Hämnden och Camilla Läckbergs Predikanten.

I Dalarna känner många igen honom efter de fem år han gjorde huvudrollen Mats Ersson i Himlaspelet.

Och nu är han tillbaka i ett sommarspel signerat Rune Lindström.

– Jag känner Martin Lindström (regissören) sedan länge och vi har pratat om att det skulle vara skoj att få jobba ihop här i Nås, och nu passade det.

Varför blev du musikalartist?

– När jag växte upp i Leksand hade jag ingen tanke på att jag kunde jobba med sång och skådespeleri. Det var en hobby, jag sjöng i kyrkokören och sedan i gospelkören. Jag började och hoppade av högskoleutbildningar inom naturvetenskap, ekonomi och pluggade ett tag till yrkesmilitär innan jag sökte och kom in på scenskolan. För mig var det en ganska krokig väg. Men jag är väldigt glad att det landade i det här. Men jag ÄR inte skådespelare. Jag jobbar som det, jag bär inte på en massa existentiell ångest och en taskig barndom som jag behöver få utlopp för på scen. Jag tycker att det är kul och det måste det vara för det kostar att missa så många fester, bröllop och födelsedagar och dessutom få dåligt betalt. Den dagen det blir tråkigt slutar jag.

Om du hade ett annat jobb, vilket skulle det vara?

– Något där jag kan kombinera mina intressen för sång och träning kanske. Logoped, fast jag är inte så bra på att hantera sjukdomar, det skulle vara någon slags friskvård.

Vilken kulturform konsumerar du mest?

– Det är nog kulturradion och den musik som spelas omkring mig. Jag tittar också mycket på animerad film med min dotter.

Någon slags kultur du har svårt för?

– Abstrakt konst. Det hände i alla fall ingenting i mig när jag såg fyra platta färgfält intill varandra på en utställning.

Har platsen Dalarna påverkat dig i det du gör som artist?

– Jag identifierar mig starkt med Dalarna. Jag kallar det alltid hem även om jag inte har bott här på länge. Om jag hör eller ser något förknippat med hemma så slår det an någonting som inget annat kan göra. Men jag vet inte om det märks i mitt sätt att agera. Jag tycker att det finns en självklarhet och hos andra musiker och artister från Dalarna att "här kommer jag, och jag duger". Jag hoppas att jag har lite av det.

Hur kan Dalarnas kulturliv utvecklas?

– Jag följer det på avstånd, mest via länkar på Facebook. I bland dyker det upp nya och intressanta saker i flödet som inte bara är det traditionella. Då kan jag hoppas att någon beslutsfattare ser och fångar upp nya kulturinitiativ. Det behövs för en fortlevnad och en utveckling.

Finns det något med kulturklimatet i Dalarna som hämmar dig?

– Nej, jag kan inte komma på något. Jag tycker att vi är mindre jante här än på andra håll. Men inte heller så imponerade. Man får vara som man är, så känner jag i alla fall när jag kommer hem till Leksand.

Vilken konsert, föreställning eller utställning missar du inte i sommar?

– Jag kommer att jobba hela perioden jag är här i sommar så jag missar allt här i länet. Men när jag kommer till Skåne ska jag se Skåneoperans uppsättning av Carmen.

Om du ska tipsa någon som besöker Dalarna om en kulturupplevelse, vilken blir det?

– Att inte gå på de säkra korten bara. Visst Dalhalla är fantastiskt. Men stanna också framför de lokala anslagstavlorna och leta efter upplevelser. Vem vet samma kväll kanske du dansar i en bystuga med världens bästa spelmän. Det kommer du att bära med dig länge. Jag lovar.

Vem skulle skriva boken om ditt liv?

– Jag kan inte säga något bra här. Jag läser för lite, det är något jag skulle vilja göra mer, jag läser mest manus när jag inte är med familjen, är scoutledare eller tränar friidrott.

Vilket råd skulle du ge dig själv om du mötte dig själv som 18-åring?

– Jag skulle säga att det inte är avgörande för ditt liv vilka val du gör just nu, du kan alltid välja om senare.

Annons
Annons
Annons