En utskrift från dt.se

God dag kampsyster! Kvinnorna i extremhögern

Maria Blomquist och Lisa Bjurwald har letat svaret på varför kvinnor lockas in i extremhögern.  Foto: Johanna Hanno

Allt fler kvinnor ansluter sig till extremhögern. Journalisterna Maria Blomquist och Lisa Bjurwald försöker i boken God dag kampsyster! ta reda på varför. Lisa Gålmark tycker att boken är angelägen läsning men vill veta mer.

Hittills har det kvinnliga deltagandet i svensk extremhöger fått liten uppmärksamhet. När det nämnts har det ofta bortförklarats med att tjejerna bara har hängt på sin pojkvän. De unga kvinnor som lämnat rörelsen har heller inte getts likvärdig hjälp till rehabilitering. Journalisterna Maria Blomquist och Lisa Bjurwald visar i sin bok God dag kampsyster! att andelen (unga) kvinnor i extremhögern ökat. Idag kan kvinnorna utgöra mellan en femtedel till en fjärdedel av demonstrationstågen. Tyvärr har författarna inte lyckats få de unga kvinnornas förtroende utan har fått hålla till godo med internet och offentligt material.

Det räcker en bit. Blomquist och Bjurwald visar att allt fler högerextrema tjejer inte är bihang. Att allt fler inte finner sig i att enbart hyllas som vita barnaföderskor i enlighet med rörelsens syn på kvinnor som annorlunda och underordnade män. Tjejerna har, menar författarna, tagit med sig den svenska jämställdheten. De unga kvinnorna vill vara med och föra ut budskapet. Några vill dessutom leda själva budskapet i mer jämställd riktning; vilket blir till en veritabel paradox - kvinnans plats i hemmet hör till extremhögern och nazismens hörnstenar.

Här bränner det till. Men i Blomquist och Bjurwalds dokumentation av fenomenet unga drivande kvinnor i extremhögern saknas vidare analys. Vad kommer det ökande antalet tjejer leda till? Vad är vitsen med jämställdhet om den kombineras med främlingsfientlighet och rasism? Hur ser det ut bland de högerextrema i Europa? Kan jämställdhet - utan socialt innehåll i övrigt - förvandla antihumanistiska ideologier? Eller blir de aktiva tjejerna snarare utnyttjade för att göra politiken mer rumsren och putsad?

I Blomquist och Bjurwalds bok saknas även den viktigaste diskussionen. Hur kan unga människor idag bli nazister och/eller anhängare av extremhögern? De unga kvinnorna i rörelsen kommer inte från särskilt trasiga hem. Men de har låga inkomster och låg bildningsgrad, finner författarna. Detta är väsentligt. Högerextrema grupper och främlingsfientliga partier får fler anhängare när det blir ekonomiskt dåliga tider; så ser situationen ut i Europa idag. Men barn och ungdomar i Sverige tillbringar större delen av sin vardag i skolan. Skolans uppdrag enligt skollag och läroplaner är att lära ut medkänsla och allas lika värde oavsett kön, etnicitet, hudfärg, religion, sexuell läggning, funktionshinder och enligt FN:s barnkonvention: socialt ursprung. Ändå går alltså några miste om den mest grundläggande sociala fostran. Under 1980-talet visade svensk teve historieprogram om andra världskriget och nazismen; människor skulle informeras utan pekpinnar och värderingar. Men neutraliteten var ett misstag. Fakta måste tolkas och följas av analyser, diskussioner och påpekanden om exakt vad det var som var fel i det som utspelade sig. Görs detta i skolan idag? Alla har inte föräldrar hemma som kan förklara mänskliga rättigheter liksom analysera och kritisera propaganda och reklam.

Ökningen av just unga kvinnor inom extremhögern visar att undervisningen i skolan kan fallera - oberoende av elevens kön. Och det fastän skolan inte ska vara värdeneutral. Och fastän skolan har en nyckelroll, särskilt i relation till de elever som kommer från mindre resursstarka hem.

Det smått neutrala upplägget till trots är Blomquists och Bjurwalds bok en angelägen insats som kan användas i lärarutbildningen. Men för det krävs ett kompletterande diskussionsmaterial.

Lisa Gålmark