Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Närgånget reportage – om bläck

/
  • 10 kronor per varje sålt exemplar av Johan Perssons och Martin Schibbyes
  • Martin Schibbye (vänster) och Johan Persson (höger) på polisstationen i Jiga – nyligen häktade.
  • Schibbye och Persson turas om att berätta i jagform – från inresan i Etiopien till frisläppandet drygt ett år senare.

Reporterhjärtat – det som finns kvar i tider av besparingar, sociala medier, medieträning, pr-folk och gud vet allt – flammar till direkt i inledningen när Martin Schibbye väntar på flyget som ska ta honom till Afrika och kollegan Johan Persson.

438 dagar berättas linjärt, och just där och då ligger förväntan och idealism i luften: hjältesagan, om de två personerna som bestämt sig för att ta reda på sanningen bakom fiendens linje, tanken om att skildra något som aldrig tidigare skildrats, journalistikens kärna.

Ni har hört deras berättelse förut.

Journalistduon har, bland annat genom vittnesmål från flyktinglägret Dadaab, hört att civilbefolkningen i det stängda Ogaden plågas i spåren av de utländska oljebolagens borrningar i området. De beslutar sig för att ta reda på sanningen, och om det finns kopplingar till den svenska Lundingruppen. De tar sig in i regionen med hjälp av självständighetsgerillan ONLF, bara för att gripas av etiopisk militär och till sist dömas till elva års fängelse.

Men den har aldrig berättats på det här sättet.

Idealismen ersätts snart – någonstans vid gränsen mellan Somalia och Etiopien – till att bli en nervig Stephan Gaghan-thriller (ni vet en sån med George Clooney i huvudrollen) där det multinationella oljebolagets borrar tornar upp sig i skuggan av diktaturens propagandamaskin, ett havererat rättssystem, en torterad befolkning – med två journalister fastklistrade mitt i spindelnätet.

Schibbyes och Perssons bok är detaljerad, rå, dialogdriven – och vi får tacka duons uppfinningsrika utsmugglingsvarianter av anteckningarna i fångenskap som har gett oss denna skildring. Framför allt är den närgången: vi sitter med handkamera i baksätet tillsammans med journalistparet i den nattliga, bumpiga, biljakten över gränsen in i Etiopiens öken, vi känner kulorna vina förbi oss i förvirringen vid gripandet, håret reser sig på våra armar av skräck vid skenavrättningarna, råttan blir även vår bästa vän vid häktesgolvet, vi slits mellan hopp och förtvivlan av den bisarra rättsprocessen och vi försöker också formulera en motivering till att fortsätta kämpa i Kalityfängelset där döden är ständigt närvarande. Schibbye och Persson turas om att i jagform föra berättelsen vidare. Schibbye är den eftertänksamme, kylige – Persson den känslomässige, utåtagerande. Greppet lyfter boken, och tempot.

Jan Guillou kallar boken "lärorik" i sitt förord. Visst. Klangbotten är nattsvart. Förhoppningsvis riktar den en strålkastare mot en av världssamfundets största skandaler – att det fria ordet inte är fritt, och att människor fängslas för att ändå ha använt sig av det.

Men främst är 438 dagar ett oerhört välskrivet, medryckande och fascinerande reportage. Även om det inte kom att handla om olja – utan om bläck.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons