Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

”Jag dras till det lite melankoliska”

+
Läs senare
/

Med lika vackra som mörka sagolandskap lyfter Helena Blomqvist frågor om jämställdhet, demokrati och utanförskap.
Ett säreget bildberättande, delvis färgat av uppväxten hemma i Smedjebacken.

Det är den första riktiga sommardagen, termometern har kämpat sig över 20-strecket.

Helena Blomqvist har dukat fika i skuggan på altanen till huset som hon och maken Jonas Brandin hittade på säljsajten Blocket för fem år sedan. Jonas mamma har vuxit upp i grannhuset, så på ett sätt har familjen kommit hem.

Helena är uppvuxen i Smedjebacken, inte jättelångt härifrån där delar av familjen bor kvar.

Att växa upp i bruksorten och bli konstnär är ingen självklar utvecklingsbana.

Var man inte sportintresserad fanns få eller inga organiserade aktiviteter i Smedjebacken under Helena Blomqvists uppväxt. Helena hörde inte till kategorin som trängdes i sporthallen.

– Min bildlärare i grundskolan visade att det fanns andra alternativ. Hon uppmuntrade mig jättemycket, säger Helena som via böcker kom i kontakt med Christer Strömholms fotografi och senare Cindy Shermans bildkonst.

– Det var som ett uppvaknande, aha, kan man göra det här.

I gymnasiet flyttade hon till Falun och gick den första varianten av estetisk linje. I klassen gick flera blivande kulturarbetare bland dem blivande författaren Titti Persson och musikern Anders Wendin, senare känd som Moneybrother.

– Vår lärare brukade säga "ni är en blivande kulturelit". Det stämmer ju inte helt men jag tror jättemycket på att sånt spelar in, att ha vuxna omkring sig som uppmuntrar.

Helena sökte och kom in på Fotohögskolan i Göteborg där hennes slututställning uppmärksammades. "First women on the moon", är en serie svartvita bilder där kvinnor tar hjälterollen i typiskt manliga kontexter, som månlandningen, upptäckandet av nya kontinenter och i ärofyllda sportsammanhang.

Bilderna visades i en turné med Folkets Hus och Parker och välrenommerade galleristen Angelika Knäpper tog in Blomqvist i sitt stall.

Sedan dess har Helena kunnat försörja sig på sin konst, arbetat och ställt ut med ungefär två års mellanrum. För några år sedan vigde Fotografiska museet i Stockholm hela undervåningen åt hennes bilder i en retrospektiv utställning.

Arbetsprocessen är tidskrävande. Hon avbildar inte världen utan bygger en egen med hjälp av rekvisita och modeller. Iscensättningar inspirerade av tidiga fotomontage, film noir och surrealistiska skräckfilmsscenerier, ofta med en lite skruvad, lågmäld humor som möter upp det svarta. I "The last golden frog" reser sig en arme av schimpanser och gör motstånd mot sin egen utrotning. I "The elephant girl" skildrar Blomqvist en spöklik vacker värld, befolkad med små djur som håller en flicka med klumpfot sällskap, kanske är hon redan död? Och i senaste "Slumberland" har Helena inspirerats av sin sons drömmar under en period.

– Jag dras till det lite melankoliska och mörka, samtidigt som det finns en politisk grund i det mesta jag gör, rättvisefrågor och att värna de svagare tycker jag är viktigt.

Helena gillar bäst idéarbetet, uppbyggnaden och efterarbetet. Själva fotograferingen beskriver hon som jobbig.

– Det är så mycket som ska klaffa, man kan inte påverka allt och jag gillar att ha kontrollen.

Nu närmast väntar arbete i ett slott utanför Stockholm. Hon visar skissbilder på sin telefon, förfallna vackra rum som faktiskt liknar stämningen i de modeller Helena brukar bygga upp själv.

Resultatet visas nästa vår på Galleri Lars Bohman. Planen är att även visa serien utomlands, att få utställningen att leva längre.

– Jag är dålig på det där, att hålla liv i arbetskontakter och få ut mina saker. Jag sätter nästa alltid i gång med nästa projekt direkt efter att jag ställt ut. Jag har så många idéer och eftersom det tar så lång tid att göra en utställning vill jag inte slösa tid. Men jag har insett jag måste tänka om där. Och så behöver jag vara ledig. Det känns lite knäppt att jag ska resa iväg från Nyhammar precis när sommaren kommer och arbeta inomhus i ett förfallet slott.

Sedan väntar några veckor i Paris med både jobb och ledighet innan hon kommer tillbaka till huset i Nyhammar.

– Jag mår bra här, att hålla på med praktiska saker, renovera och fixa utomhus. Kroppen jobbar och huvudet vilar, sedan har jag ännu fler idéer till bilder när jag åker härifrån.

Varför blev du just konstnär?

Jag upptäckte konstfotografi i tonåren och kände då att det var något jag ville göra. Har fortsatt på det spåret kan man säga.

 

Om du hade ett annat jobb, vilket skulle det vara?

– Jag skulle nog jobba med scenografi på ett eller annat sätt. 

 

Vilket råd skulle du ge dig själv om du mötte dig själv som 18-åring?t vara?

– Våga vara naiv, tro på dina egna idéer och ge aldrig upp. Om du inte vet vad du vill syssla med är det också ok. Ibland kan det ta tid att komma på vad man vill göra. 

 

Vilken kulturform konsumerar du mest?

Jag lyssnar mycket på podcasts och radio när jag jobbar. Tittar mycket på barnfilmer med mina barn.

Någon slags kultur du har svårt för?

– Nej. Tycker nog om mycket ändå. 

 

Finns det en identifikation med platsen Dalarna i ditt konstnärskap?

– Ja, eftersom jag är uppvuxen här och min släkt kommer härifrån har jag många barndomsminnen som kan ge uppslag till bildidéer. Äldre släktingars gamla fotoalbum är också en källa för inspiration.

 

Hur kan Dalarnas kulturliv utvecklas?

– Ge plats åt de yngre konstnärerna, häng inte upp er på de gamla lokala ikonerna. Satsa mycket mer pengar i kommunerna på kultur för ungdomar, det är viktigt att ungdomar som är intresserade av kultur får möjlighet att hålla på med sitt intresse på samma sätt som de sportintresserade får.

 

Finns det något med kulturklimatet i Dalarna som hämmar dig?

– Jag vet inte riktigt hur det är nu, men när jag växte upp var det hämmande att många människor inte såg konstnärliga yrken som riktiga jobb. 

 

Vilken konsert, föreställning eller utställning missar du inte i sommar?

– Karin Ferner på Leksands kulturhus och "Ett stycke tid" på Avesta Art.  

 

Om du ska tipsa någon som besöker Dalarna om en kulturupplevelse, vilken blir det?

– Besök Skankaloss festivalen i Gagnef, den 9-11 juli.

Annons
Annons
Annons