Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Byråkraten som tänker annorlunda

/
  • Per Molander är en av Sveriges mest erfarna analytiker av frågor som rör politisk administration. Han var hjärnan bakom den nya svenska budgetprocessen och har sen arbetat åt bland annat Världsbanken och OECD.

Intellektuellt spännande och originellt tänkande byråkrater är vi inte bortskämda med. Så uppfriskande därför att läsa Per Molander tycker Pär Fagerström.

Annons

Han är i dag generaldirektör i Inspektionen för socialförsäkringen, tidigare verksam i Världsbanken och OECD, huvudarkitekt av dagens svenska budgetprocess, fysiker, doktorerat i reglerteknik... Och inte minst samhällsanalytiker med flera tidigare böcker om politik, filosofi och moral.

I Ojämlikhetens anatomi väver Molander ur sina mångsidiga kunskaper samman en lysande essä om hur klyftor uppstår i ett samhälle. Han visar med glasklar logik att så fort ett överskott av något slag uppstår i ett samhälle, så snart produktionen ger redan aningen mer än vad som krävs för vars och ens överlevnad, så uppkommer en ojämlik fördelning.

Ökad tillgång på livets goda göder förhandlingsprocesser och kamper, och med argument och vapen dras då överskottet in från flertalet till fåtalet. Och för varje generation fördjupas ojämlikheten. Om inga motkrafter inträder infaller till sist det Molander kallar "ojämlikhetsgränsen", där massan enbart har det som överlevnaden kräver och allt överskott samlas hos en härskare eller klan. Vi fick en farao och dennes lilla hov - och en miljon trälar.

System kan kastas över ända, rekyler kan komma (typ franska revolutionen, Karl XI:s reduktion), men strax börjar processen igen och rör sig mot en likartad punkt, ett fåtal har väldigt mycket, ett flertal väldigt litet. Molander citerar Sten Selanders lilla dikt:

Vi spelade kula på torget en dag

en liten förskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.

Vi spelte och han förlorade dem.

Att ökat välstånd leder till ökad ojämlikhet har varit det normala i mänsklighetens hela historia. Bara en period avviker, nämligen från sena delen av 1800-talet fram till 1970-talet. Då uppkom mer kraftfulla motkrafter än någonsin tidigare: Allmän rösträtt och fackföreningarnas tillkomst. De ledde till att de sociala, politiska och ekonomiska förhandlingsspelen fick föras enligt nya regler.

En svensk storbolagsdirektör hade 1980 i snitt en lön motsvarande sju industriarbetare. Nu närmar den sig 50 arbetarlöner - så som det såg ut hundra år tidigare.

Att ojämlikheten senaste decennierna åter ökar förklarar Molander med globaliseringen. Tidigare åtskilda regionala och nationella marknader har blivit en enda global marknad, där kapital kan flyttas med en tangenttryckning men motkrafter i form av internationell lagstiftning och facklig samordning tar tid att organisera.

Molander analyserar, lättläst elegant, om de stora religionerna och politiska ideologierna utgör starka motkrafter. I regel har de inte varit det. Religionernas budskap har oftast varit att människan skall foga sig, överheten är av Gud. Liberalismen är en motkraft upp till en punkt, idén om allas rätt till lika start, men säger inte så mycket om fortsättningen. Kommunismen är en motkraft i teorin men inte i praktiken, eftersom den bara medger ett enda maktcentrum, partiet. Att Kina är mer ojämlikt än USA är därför logiskt. Endast i ett pluralistiskt samhälle kan många och starka motkrafter existera.

"Avståndet till ojämlikhetsgränsen är ett mått på ett samhälles civilisationsgrad", konstaterar Per Molander. Ju mindre av ojämlikhet, dess större är tilliten mellan människorna, och dess bättre fungerar då samhället. Nivån på tilliten i olika länder mäts då och då, och sambanden med graden av ojämlikhet är bevisad - och också sambanden med sådant som spädbarnsdödlighet, folkhälsa, brottslighet och skolresultat är klarlagda.

Molander, med sin examen i tillämpad fysik, jämför samhället med en flygmaskin - dess flyghöjd är inte given utan i grunden instabil, rodren måste hela tiden korrigeras, annars störtar maskinen i marken.

På samma sätt ramlar samhället ner mot ojämlikhetsgränsen "lika obönhörligt som en sten faller mot marken när man släpper den", om inte politiken hela tiden söker korrigera.

Men, konkluderar forskaren/filosofen/byråkraten Molander, med rätt handgrepp och vaksamhet kan det rimligt jämlika samhället "hållas svävande lika framgångsrikt som bröderna Wrights flygande maskin".

Annons
Annons
Annons