Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bänkar som fortsätter att skava

Annons

Han är känd som festfixaren på de röda mattorna. Känd som den som frotterar sig med kändiseliten i ljuset från kamerablixtarna. Känd som en – åtminstone för mig – lite ytlig person med hemadress Stockholm, Östermalm, Stureplan, lyxbutiker och säkert ett och annat vrålåk i porschestil.

Nu kommer mina fördomar på skam. Michael Bindefeldt har nämligen bildat en stiftelse till förmån för kulturprojekt som uppmärksammar Förintelsen av judarna under andra världskriget.

Och jag kommer att tänka på Karin Boye, vars liv och författarskap jag började fördjupa mig i för ett drygt år sedan. Kommer att tänka på hennes vistelse i Berlin i början av 30-talet, i samband med Hitlers maktövertagande. Kommer att tänka på hennes förälskelse (som hon in i det sista försökte förneka) i den unga halvjudinnan Margot Hanel, som hon senare tog med hem till Sverige (och därmed, i sista stund, räddade livet på) och kom att kalla för sin "fru".

Jag kommer också att tänka på de röda bänkarna. Jag kommer inte ihåg i exakt vilket sammanhang Boye såg dem, men det var under en av hennes många och långa promenader genom "sin" nya stad, dit hon rest för att gå i psykoanalys – i syfte att bli botad från sina homosexuella känslor. Så skulle det nu inte komma att bli. Hon skulle istället komma att bli djupt förälskad i Margot, som hon träffat på den lesbiska nattklubben Silhuette (i början av 30-talet var Berlin en fristad för Europas homosexuella, innan Hitler kom dragandes med alla sina hatregler för allt möjligt som inte föll honom i smaken).

De röda bänkarna. I somliga parker. Ja, de målades röda. Så att judarna skulle veta sin plats. För det var bara just på de röda bänkarna de fick sitta.

Och Boye grät, där hon stod på någon aveny och såg målarna i full gång med sitt hatiska arbete. Kanske hade just de – målarna – inget val, om de själva ville slippa utsättas för förtryck, kanske rentav gaskamrar och förintelse. Eller så tyckte de som Hitler. Att judarna var ohyra. Hade kanske blivit hjärntvättade av all hatpropaganda som östes över dem dag som natt. Glömde bort att fråga sig varifrån allt detta hat kom, vad det var hos judarna som Hitler var så rädd för.

Historien har en tendens att upprepa sig. Folkmordens tid upphörde inte med Hitler och andra världskriget. Därför är Bindefeldts initiativ värt en eloge och stor uppmärksamhet. Själv har jag för avsikt att skriva en personligt präglad biografi om Boyes sista halvår i livet. Nej, jag kommer inte att skriva om hennes år i Berlin. Men på ett eller annat sätt kommer de röda bänkarna och Hitler ändå att finnas med på ett hörn. Och skava.

http://bindefeldstiftelse.se/stiftelsen

Annons
Annons
Annons