Jorden de ärvde
Björn af Kleen
Weyler
Björn af Kleen förändrar bilden av adeln idag som en historisk restpost, en kuriositet. I själva verket ökar dess ekonomiska tillgångar dramatiskt. Jens Runnberg har läst en avslöjande ny bok, välresearchad bakom tunga ekportar.
När baron Thure-Gabriel Gyllenkrok på Svenstorp och Björnstorp på femtiotalet delade ut lördagsgodis till sina tre barn fick två av dem varsin chokladkaka.
- Jag vill bara lära er en sak. Världen är orättvis, sade baronen.
Nils Gyllenkrok och hans två syskon lärde sig på det sättet att dela rättvist på eget initiativ. Och själv hittade Nils Gyllenkrok på en egen variant att för sina barn Axel, Andrea, Astrid och Amalia tidigt inpränta skillnaden mellan kapital och avkastning.
- När barnen var små (...) sade jag: "Här har ni 100 spänn och här har ni 20. Vilket vill ni ha?" Ja, då ville de ha hundralappen. Då sade jag: "Det finns bara ett enda condition med den. Den måste ni lägga i byrålådan här. Den andra får ni ta och göra vad ni vill med" Och det är ju fideikommisset. Så de tog ju tjugan, för de behövde ju stålar.
Andrea, Astrid och Amalia blev äldre och fick våning i centrala London när de skulle plugga. Pappa Nils är generös med pengar till dem. Axel får vänta. För sedan ska han få allt, hela Björntorp och Svenstorp ograverat, lågt taxerat till 400 miljoner kronor.
Om fideikommissets principer och ideal lägger Nils Gyllenkrok ut texten i journalisten Björn af Kleens nya, redan mycket omdebatterade bok Jorden de ärvde.
Baron Gyllenkrok är van. Han föreläser på Jordägareförbundet (mer om det nedan) i ämnet "generationsväxlingsproblematiken".
Fideikommiss? Finns det fortfarande? Är inte det något medeltida? Som har något med blodsmystik på den manliga sidan i adelssläkter att göra?
Jo, det finns. I Sverige, som det enda landet i Europa. Visserligen förbjöds nya fideikommiss 1810 och en avvecklingslag kom 1964, men de cirka 40 landägande fideikommissen med rötter i 1700-talet kan åberopa den undantagsparagraf som kom till för att skydda familjen von Essens Skokloster.
Det är tillåtet att upphäva ärvdabalken och ge hela fideikommisset till den förstfödde sonen om tillgångarna har "synnerligt kulturhistoriskt värde" och en nytolkning från 1994 av vad detta innebär, ser ut att förlänga den bisarra ordningen i evighet.
Ett fideikommiss är i ett juridiskt ingemansland mellan privat och offentligt. Många fideikommissarier betonar att de inte äger fastigheten - de förvaltar den bara för sin förstfödde son.
Som inte heller kommer att äga den. Men de kan förstås tillgodogöra sig avkastningen. Inventarierna får inte säljas. Avyttras något finns återinvesteringsplikt i något likvärdigt.
Björn af Kleen kommer från Hedemora. Han skrev sin första journalistiska text för Buster som elvaåring och har varit knattereporter här på tidningen. Sedan länge är han knuten till Sydsvenskans och Expressens kulturredaktioner.
Han har "en ganska mörk bild" av det Hedemora han lämnade som 17-åring. "Fundera på något annat", sade yrkesvägledaren när af Kleen berättade om sina journalistdrömmar.
- Det fanns en inåtvändhet i Hedemora. Jag hade svårt att hitta en gångbar identitet. Jag minns de öppna protesterna i klassen mot att vi skulle få bosniska klasskamrater.
Han har skrivit Jorden de ärvde för att han är intresserad av klassfrågor och för att "det föräldrarna förskjuter blir man nyfiken på".
Han heter af Kleen, men är inte adlig. Adelskap ärvs inte på kvinnosidan. Modern var helt enkelt ogift när Björn föddes. När hon senare gifte sig Johansson bytte inte barnen namn.
- Jag har vuxit upp i en extremt medelklassig, försiktig miljö. Mina föräldrar är lärare. Jag har sett gamla bilder, men mamma valde ett annat liv.
I en omfattande research av den högsta överklassen kommer frågan om adeln naturligt. Dess ställning motiverades för sekler sedan med jorden, krigen och staten. Av dessa finns bara jorden kvar. Men fenomenet med fideikommisser kan också tillämpas på bolagiserade stora egendomar.
Familjer som Klingspor, Barnekow, Piper, Wachtmeister, Treschow, Mörner, Hamilton, Bonde, Bennet och Douglas får sällskap av näringslivstoppar som Braun, Persson, Ramqvist, Dahlbäck, Gyll, Wall och Wallenberg.
Storgodsen blir inte mindre - de blir större och större. Och de ökar dramatiskt i värde. 2003-2008 steg skogsfastigheter i värde med 90 procent i snitt i landet. Åkermark ökade i värde med 80 procent 2005-2008.
Den ekonomiska trenden går parallellt med en modetrend. En adlig, rural livsstil framställs som idealisk, eftersträvansvärd. Som den i boken ofta härligt raljante af Kleen uttrycker det:
"En växande marknad finns för småblommiga herrgårdshelger med tunga rödviner och scones". Det här är bostäder där det "trevliga" magasinet Gods & Gårdar alltid ligger framme.
Hur fick han tillgång till denna värld, som trots att den motiveras av allmänhetens kulturbevarandeperspektiv är omgärdad av stora skyltar med "PRIVAT" eller helt saknar vägskyltar?
Han smickrade adelsmännen, förstås.
- Jag skrev brev till dem och förklarade att jag var intresserad av deras kulturinsatser. Jag skrev på ett överdrivet artigt sätt. Det fungerade! Idag, 2009!
Snart ställde han frågor om socialpolitik och klyftor till greve Nils Posse och satt beväpnad med anteckningsblock på vildsvinspass med grevinnan Ulrika Posse på Bergkvara, när hon filosofiskt utbrister "Tanten som springer på reor - det är jaktlust".
"Man ser i andanom sig själv och sin risiga Renault med sommardäck uppstoppad intill den ovanliga sumpbävern", skriver af Kleen.
Eller tittar på samlingen av guldsnusdosor på Segersjö med baron Robert Montgomery-Cederhielm som deklarerar "Att få trampa sin egen jord. Det går utöver allting vad aktier heter. Jag har aktier också. Men det är ingen glädje med det".
Eller träffar godsägaren Göran Persson som vänt på perspektiven: "Idag hittar du ju en greve på traktor. Titta på hur de ser ut. Hur hårda de är om nävarna. Då förstår man att de haft ganska tuffa tider."
Sanngen är den motsatta. Förmögenheterna och inkomsterna har växt enormt för grevarna och baronerna. Till det har (S)-politiken med slopad arvsskatt och skattebefrielse på arbetande kapital bidragit. Bostadshus byggda före 1930, på över 400 m2 (och vilka brukar äga sådana?) kan numera räknas som näringsfastigheter.
"Varenda jävla kilowattimme är avdragsgill", konstaterar en anonym utredare på jordbruksdepartementet som sett att kostnader för drift, underhåll, renoveringar, lån och fastighetsskatt dras av i deklarationerna.
EU-inträdet och de nya jordbruksstöden ger också klirr i de adliga skattekistorna. Baron Thure-Gabriel Gyllenkrok, han med chokladkakorna, lyfter 6,8 miljoner kronor i arealstöd årligen.
af Kleen borrar på djupet i den öppna alliansen mellan adeln och (S). Kohandeln med (C) på 1930-talet gynnade storgodsen. Adelsmännen fick av (S) rätt att gifta sig utanför adeln och ändå, mot de ursprungliga testamentena, behålla sina fideikommiss "med hänvisning till ändrade samhällsförhållanden", vilket bisarrt nog inte gällde fideikommissen som sådana.
Att köra vräkig bil och komma i tweedkavaj till interna möten är helt fel i både (S) och adeln. För båda är det Volvo och jordiga gummistövlar som gäller. Erik af Petersens slår fast att "(S) är Sveriges mest godsägarvänliga parti".
"En grundläggande moral förenar godsägaradel och (S): ett förakt för prål och brackighet, en känsla av förmyndarskap och patriarkal pliktmoral", antar af Kleen.
af Kleen gör också en utflykt till internatskolan Lundsberg för att visa hur adelsbarnens tänkande formas tidigt, och begår då i förbigående ett härligt karaktärsmord på Björn Rosengren som i sin föreläsning Från bilmekaniker, fackpamp, minister till
godsägare och kapitalist i Kinnevikssfären säger till eleverna att det inte längre finns några klasser i Sverige.
Lundsbergavsnittet och redogörelser för organiserad knappologi i Riddarhuset är emellertid på ett visst avstånd från grundämnet och tillhör bokens svagare inslag.
Den största journalistiska insatsen gör af Kleen när han berättar om den anonyma men framgångsrika organisationen Jordägareförbundet - "Godsägarklubben".
Dess representanter får alltid personligt företräde för finansministern för att klaga på hur oförmånligt det är att vara godsägare. Och alla, inklusive Gudrun Schyman, tackar ja när adeln smörjer:
- Det är ju också litet mystik i att komma till en privat gammal kulturherrgård. Bjuder man däremot in dem till ett skatteseminarium kommer de inte, konstaterar baron Johan Nordenfalk.
JENS RUNNBERG
Fakta: Björn af Kleen
Uppvuxen i Hedemora
Ålder: 29 år
Studier i litteraturvetenskap i Lund och på journalistlinjen vid Skurups folkhögskola.
Har skrivit för: Metro, Sydsvenskan, Ystads Allehanda, Expressen och Elle Lyx.
Litteraturredaktör på Rodeo och bloggare för Stureplan.se.
Förlagets presentation: korta.nu/d609
Baron Carl Gripenstedt begärde vid Stockholms tingsrätt ett vitesföreläggande om en miljon kronor om boken gavs ut. Gripenstedt anser att han hade avtal på att kunna stryka avsnitten om sig själv. Enligt rätten har Gripenstedt ännu inte visat att det finns något sådant avtal. De 50000 kronor Gripenstedt ställde ut som ekonomisk säkerhet för af Kleens eventuella skadestånd vid ett upphävt interimistiskt förbud att ge ut Jorden de ärvde, bedöms också som för litet. Någon egentlig stämning har ännu inte lämnats in.
|
|
Publicerad: 2009-11-06 13:47
Skriv ut
| 
|
|
|
Visa på Facebook:  |
Skriv ut: 
|
|
|
