En utskrift från dt.se

"Äventyr för en flöjt"

Dalasinfoniettan och flöjtsolisten Magnus Båge uruppförde Jan Sandström flöjtkonsert i Kristinehallen, Falun.  Foto: Lars Dafgård

Intensitet och virtuosa utmaningar var det som präglade uruppförandet av Jan Sandströms fantasieggande flöjtkonsert i Kristinehallen under torsdagskvällen.

Jan Sandström gör det inte lätt för sig. Han skulle med sitt stora konstnärskap och sin gedigna skicklighet lätt kunna komponera en flöjtkonsert med lättsamma och tillgängliga melodier. Nu är inte Sandström en sådan kompositör som väljer de enklaste lösningarna för att skapa tomma publikfriande melodier. Han gör istället tvärtom. Han utmanar lyssnaren i både melodik, harmonik, rytmik och uttryck. Det musikaliska i denna flöjtkonsert upplevs inte som stöpt i en fast form. Den känns istället nästan improvisatorisk i solistens kadenser. Här används inte kadensen, som så ofta i andra solistkonserter, till onödiga stunder för uppvisning. Den blir istället både slutet och början på någonting nytt. Orkestern ackompanjerar ofta med långa linjer av följsamma harmonier utan störande detaljer. Soliststämman näst intill talar med lyssnaren. Den är inte ljuvt sjungande utan istället nästan uppmanande och skarp i sitt uttryck. Här finns inga förutsägbara teman utan förändras istället i stunden med plötsliga utbrott eller återhållsamhet. Denna flöjtkonsert kräver stor precision och energi av både solist som orkester. Tur är det väl då att Sandström komponerade denna konsert med Magnus Båge i tankarna. Han är helt fenomenal med sitt instrument. Förutom klangen och pricksäkerheten plockar också Båge fram hela känslopaletten för att gestalta musiken. Han har dessutom plockat fram en metod för att skapa glidningar vilket ger tvärflöjten helt nya mått. Engeset är som vanligt stabil och pålitlig som dirigent och förmedlande länk. Dalasinfoniettan är uttrycksfull och energirik bakom solisten. Fjärde satsen i Sandströms skapelse med sin dramatik och mörka klangfärg är kvällens höjdpunkt.

Schuberts symfoni i B-dur har flera väldigt vackra teman. Den har också många dynamiska skiftningar mellan satserna och mellan de olika satsdelarna. Kanske är det ändå det som står bakom musiken som gör den speciell. Schubert hade ofta en andlig intention med sitt komponerande och det märks väldigt tydligt i denna symfoni som innehåller mycket som inte kan beskrivas med ord. Tyvärr blir Schubert i sällskap av Sandström jättetråkig. Det är också svårt för Dalasinfoniettan att ladda om efter det enorma utsläpp av energi som krävdes för flöjtkonserten. Det är så pass sömnigt att det faktiskt klingar falskt på sina ställen där energinivån är som lägst. Dock sker en upphämtning i symfonins sista allegro men det var tyvärr inte nog för att återkalla intresset. Det är istället flöjtkonserten man med glädje minns efter denna kväll.

Jennie Tiderman